Gå ner i vikt på semestern?

Jag har aldrig förstått personer som går ner i vikt när de är ute och reser. För mig har semester och resor alltid inneburit mycket mat, glass och annat ätbart, samt lite rörelse.

Jag har inte kunnat få ihop hur man ska kunna gå ner i vikt, när man är borta från sitt gym och sina rutiner. kanske har jag aldrig tänkt på att man kan ta med sina rutiner. Att livet inte alltid är fast och likriktat. Att mitt liv är lika mycket NU när jag är hemma som när jag är ute och reser. Livet händer här och nu. Det hände igår, men jag kan inte påverka valen jag gjorde då. jag kan planera mina val för framtiden men jag kan bara göra mina val här och nu.

Jag gör mina val lika mycket på plats när jag är hemma i Sverige. Skillnaden är att jag har tydligare ramar och vanor för mina val hemma. Om jag är van vid att alltid äta när jag kör bil, kommer valet att köpa något på macken jag åker förbi, vara enklare. Vanare, tryggare. Är jag van vid att träna fem dagar i veckan, när jag är hemma, blir valet inte inte svårt, när jag vaknar en tisdagsmorgon hemma i Stockholm, om jag vet att jag brukar träna crosstraining halv sju, varje tisdag. valet är nästan gjort, eftersom vanan är så stark.

På en semester finns inga vanor. Om man nu inte är ute och reser så pass ofta att man redan har rutiner för sitt resande. Det har jag inte. Hur gör man då, för att inte falla ner i fallgroparna och frestelserna som en semester ofta bjuder på? Jag vill inte leva ett liv där jag ständigt väljer bort saker. Jag vill inte att jag ska känna att jag lever ett fattigare liv, för att jag nekar mig själv dte ena och det andra. Istället måste jag välja in saker i mitt liv.

Njuter av en goood moussaka

Jag äter en glass på kvällen, jag väljer den. Jag äter fantastisk grekisk sallad till lunch, jag väljer den. Jag tränar ett tufft och svettigt pass på eftermiddagen, jag väljer det. Mitt liv är fullt med saker jag väljer. Det är berikat av mina val.

Så, hur går det, i teorin låter det bra, men i  praktiken?
Alltså, det känns som om det aldrig varit så enkelt att leva i balans. Jag sove rnär jag är trött, tränar när jag är pigg, äter när jag är hungrig, slutar när jag är mätt. Jag har ingen våg, så jag kan inte utvärdera känslan med siffror, men det känns onekligen som om jag är på väg åt rätt håll. Som om jag har hittat min rutin för min semester. Det känns fantastiskt!

Vad är skillnaden den här gången, mot alla andra gånger? Vi minns väl mitt plus efter en vecka i Italien, bara som ett exempel? Skillnaden är att dne här gången har jag haft en stark intention att sträva efter balans. Den intentionen har förstärkts av en ordentlig planering. vad ska jag ha med mig? När ska jag passa på att träna? Vilken form av träning behöver jag/vill jag ha?

Fyra gånger i veckan var planen, en gång mindre än hemma i inrutade Sverige. Idag är dte söndag och även om hela dagen inte är gången än och jag inte vet vad som händer ikväll, så kan jag redan nu checka av vecka 1. Fyra träningstillfällen gemomförda. MVG. Jag är väldigt nöjd med mig själv! Jag har promenerat i sammanlagt 3 timmar, kört en timmes yoga och en timmes cirkelträning. Inte tokigt alls.

Det ska bli kul att väga sig när jag kommer hem. Det känns redan nu roligt att se mig i spegeln. Fina starka kropp. Alltid på min sida.

Morgonpromenad i hettan.

Imorse vaknade jag oväntat pigg efter en natt med hund-ångest. Lillasyster är inget fan av tidiga mornar, så jag lät henne sova, snörde på mig skor och träningskläder och stack ut på en kort morgonpromenad. Det var redan stekhett ute och allt blir så mycket jobbigare av värme. Uppförslutet kändes som värsta bergsbestigningen och jag svettades skönt, trots att jag bara gick, under mina 30 minuter när jag var ute.

Idag ska vi lämna Milos och åka vidare till Paros. Det är en 5 timmars lång båtresa som jag planerat att spendera med en bok framför näsan. Hur det blir med hundarna är helt oklart. Jag känner mig oerhört maktlös.

Igår gick vi till apoteket som ägaren utav hundarna driver och pratade med hundägarens son. Han var mycket otrevlig till en början, ett tag trodde jag att han skulle slå ner mig, när han bröstade upp sig, klev tätt inpå mig och spände ögonen i mig. Även om mitt hjärta slog dubbelslag stod jag still och spände ögonen i honom tillbaka. Flyttade mig inte en centimeter, vek inte med blicken. Tänkte att smäller det nu, så får det smälla. För ett år sedan hade jag aldrig vågat göra något liknande. Han hotade med polis och jag bad honom ringa dem, så att de kunde komma ner och reda ut ett och annat.

Men det var klart att han inte kunde ringa polisen, vad skulle han säga? Att han hade två svenska tjejer i sin butik som var upprörda över hans föräldrars utsvultna hundar? Efter 30 minuter lugnade det ner sig och han ansåg nog visst att han föräldrar sköte om hundarna och gav dem mat varje dag. Jo tjena.. Att hans pappa vill ha hundarna smala så att de ska kunna springa fort när han jagar fåglar med dem. Herregud, logiken är ju helt skruvad.

Men, jag har kontaktat alla jag kan kontakta, jag har verkligen gjort allt jag har kunnat göra. Jag kan inte göra mer. Jag ska vara på organisationerna jag har hört av mig till, jag ska maila Greklands turistmyndighet och klaga där också. Jag måste bara acceptera att jag inte kan göra så mycket mer. Det känns fruktansvärt, men jag känner mig helt maktlös.

Förhoppningsvis har all uppståndelse kring dessa två hundar fått ägarna att inse att det är enklare att ge hundarna mat då och då, så slipper de upprörda turister titt om tätt. Har vi ordentligt med tur, gör poliserna som de lovade oss och tar hand om hundarna, men det känns lite väl önsketänkande.

Igår var det dags att bryta moussaka-förbannelsen.

Inte för att jag orkade äta upp den enorma mix-grill-tallriken, men det var fantastiskt gott!

:(

Jag kan nog inte med ord förklara hur tungt det var att komma till hundarna på eftermiddagen för att ge dem mat, bara för att upptäcka att låset som suttit på grinden nu är utbytt och låst = vi kan inte komma in och ge hundarna mat.

Det är som om hoppet bara rann ur kroppen på mig.
Och vi lämnar ön imorgon.
Jag har mailat alla djurrättsföreningar i grekland jag hittat och hoppas att någon av dem, kan hjälpa till. Synen av hundarna, så glada när vi kommer, och att sedan inte kunna ge dem mat, var fruktansvärd.

Du kan det du tror att du kan!

”Oavsett om du tror att du kan, eller tror att du inte kan, så har du rätt.”
/Henry Ford

Bara en liten påminnelse, it’s all in my head.

Förmiddagsyoga i en kalkstengrotta.

Måste bara dela med mig utav några fler bilden från den här dagens underbara yogasession.

Vi åkte ner till en väldigt vacker strand, mitt ute i ingenstans. Eftersom vi sovit lite längre än planerat så gassade solen och vi såg inte fram emot att köra yoga under bar himmel. Brännan skulle inte vara nådig..

Men så hittade vi en grotta, sval och skuggig med fläktande vind där vi både var skyddade från solens brännande strålar och stirrande blickar. Upp med datorn, på med yoga-dvd:en och sen en timmes totalt fokus. Ont gjorde det, vackert var det och sandiga blev vi. Helt perfekt med andra ord. Att gå rakt ut till det ljumna havet och doppa sig efteråt gjorde inte heller ont direkt..

Uppdatering kring hundarna

Observera den bruna tikens stora tumör under magen.

Det är helt otroligt vilken skillnad i hull det redan har blivit på båda hundarna. Vi ger dem mat två gånger om dagen och fyller då också upp alla vattenkärl ordentligt, ungefär 4-5 liter vatten per gång, ändå är de alltid tomma när vi kommer nästa gång. Tänk er att ligga i den där kokande värmen när solen står som högst. Fy, jag vill inte ens tänka tanken! Nu ser de nästan tjocka ut om man jämför med hur de var när vi först såg dem. Med tanke på hur mycket vatten och mat de får om dagarna så måste de ökat en hel del i vikt, väldigt snabbt. Bara att kroppen har vatten, gör en hel del.

Vi kommer att lämna Milos, ön vi är på, på söndag och det gör ont i hjärtat att inte veta hur det kommer bli med våra två nya vänner som ser helt överlyckliga ut varje gång de ser oss.  Idag åkte vi till polisstationen i öns huvudstad och pratade med dem. De både tog oss på allvar och skrattade åt oss, man kände sig verkligen som en fånig turist och ung flicka som inte förstod någonting. Å ena sidan ringde de flera samtal när vi var där och de lät oss prata med en kvinna som på engelska förklarade att polisen tagit kontakt med kommunstyrelsen (?? jag uppfattade iaf att det var det ordet hon använde) och de ska omhnderta hundarna. Men om det verkligen kommer ske, det har jag ingen aning om.

Jag har svårt att somna på nätterna och får ont i magen när jag tänker på att jag kanske lämnar två helt oskyldiga djur att svälta ihjäl i stekhet värme, instängda utan möjlighet att överleva själva. När jag dessutom lärt känna dessa två kärleksfulla tikar som inte ber om annat än lite kärlek och en skål mat och vatten då och då.

Nu får de tre stora brukar hundmat var om dagen av oss och de har slutat att äta så fort att de sedan kräks upp allt för att äta upp det igen, utan äter nu lite lugnare och kan till och med vänta med att äta upp allt. Men magarna är som bollar på dem efter att de ätit, som syns på bilderna.

Jag har haft kontakt med ett animalrescue, men de har inga kontakter på Milos och kunde inte hjälpa oss mer direkt. De tyckte dock att vi skulle ta med tiken med tumören till en veterinär och hävda att hon var en stray dog och att vi ville betala för att hon skulle tas bort. Dock är det givetvis olagligt att avliva andras djur. Jag vet inte vad jag ska göra! Vet inte ens om det finns en veterinär på ön.

Önskar så att jag kunde ta med den prickiga hem, hon är så himla fin och skulle nog leva ett långt liv bara hon fick mat och kärlek. När hon kommer tätt intill och vilar huvudet mot knäet smälter hjärtat. Eller när hon sitter vid grinden när vi går och bara tittar efter en. Deras liv är så tragiskt från början till slut att jag inte vill annat än gråta.

Träningsvärken tar död på mig!

90 utfall var tydligen mer än vad min rumpa kände för. Jävlar vad ont den har gjort idag.

Syrran har istället skickat mig hatiska blickar så fort hon överhuvudtaget har rört sig. Låren, rumpan, magen och ljumskarna verkar vara mest utsatta. Stackarn.

Annars har dagen mest avverkats sovandes i en hängmatta. 4 timmar slocknade både jag och syrran på eftermiddagen, mjukt gungandes under några skuggande träd med havets sus i öronen. Jo, livet är rätt okej ändå.

Det här är den finaste kropp jag vet:

Bara en liten påminnelse till mig själv om jag skulle glömma.
Jag älskar mig själv och min kropp. Den är fin, stark, frisk och alldeles underbar!

Utmaning för morgondagen:

Gå upp tidigt, ta ”bilen” till en liten avlägsen strand. På vägen dit, mata hundarna, väl där = morgonyoga!

Om jag skriver det på bloggen, så måste det göras….

Där kom det – superpasset!

Efter en heldag på en helt fantastisk strand, då både jag och lillasyster roat oss med att plocka fina stenar och sova i skuggan, så var vi rätt taggad för att äntligen få lite endorfiner i kroppen. Pumpa upp adrenalinet och svettas. Ner på en skuggig parkering, precis utanför vårt lilla hotell, med både ”musikanläggning”, två yogamattor och gummibanden. Redo att köra stenhårt.

Först körde vi ett varv med enbart styrketräning, lite som en uppvärmning. Det blev en repris utav pass nr 1 men nu körde vi det i cirkelträningsformat. Ett set på varje övning, tre varv.

Varv två körde vi två stationer styrketräning och en kondition. Tex lyckades vi få upp pulsen rätt rejält under 1 minuts höga knän, idioten, hopprepshoppande och upptramp mot en trappa. Sjukt jobbigt!

Efter andra varvet var vi rätt möra, svetten rann och vi hade många roade åskådare. Har de aldrig sett hederlig cirkelträning förut?

Under tredje varvet la vi in en högre växel och ökade antalet reps och körde skiten ur oss med 2 minuter idioten i slutet. Syrran var så jäkla duktig och kämpade stenhårt. Själv kände jag mig rätt stark och fokuserad, om än trött i benen efter 90 utfall. 60 minuter tog det hela och det kändes i trappan upp till vårt lilla rum. Som belöning åkte vi och gav de två hundarna lite mat och köpte finfrukost till imorgon. Mums!

Hej lilla lilla magsacken.

Alltsa, jag har alltid varit en storatare. En san dar som aldrig sager ”Gud vad matt jag blev, jag orkar inte efterratt” och lamnar halva portionen pa tallriken. Jag har snarare foraktat ( illa, jag veet!) sadana manniskor, som varit sma i maten. Jag tror att det har berott pa att jag kant mig hotad, kant mig indirekt kritiserad for hur mycket jag ater.

Nu daremot ar dte som om magen har blivit halften sa stor. Jag hapnar over att jag blir matt innan jag ens atit en ratt. Glommer bort att jag inte kan ata bade forratt och huvudratt, dte finns inte en chans att jag ska orka. Nar hande det har? Krymper magsacken automatiskt i varmt klimat?

Jag ska bar akomma ihag att magen nojer sig med mycket mindre portioner och inte ata med ogonen, utan ata med kanslan. Det ar sa svart bara, vanans makt ar enorm.

Men jag ar jattetacksam over min fina lilla mage!

Det blev inget tufft pass, det blev livraddning.

😦

Planen var att ga hem fran stranden och vila for att sedan kora ett stenhart pass. Jag langtade ju!

Nu blev det inte sa, for pa vagen hem gick vi forbi en ”hundbur” i storlek storre (tank betongvaggar och cementgolv) med tva hundar som rastlost vandrade runt runt runt i den gassande solen. Hela inhangnaden var full med hundskit och hundarna var sa magra och sariga att alla ben stack ut. Jag kunde inte bara ga forbi. Jag var tvungen att gora nagot. Eftersom de var helt utan vatten provade jag att halla in vatten fran min vattenflaska genom galllret, hundrana kastade sig over den knappa litern och den ena tiken forsokte nastan kasta sig pa gallret for att fa sa mycket vatten som mojligt.

Mitt hjarta  sved och jag svor over ohuman djurhallning och hur grymma vi manniskor kan vara. Jag och syrran samlade ihop ett gang vattenflaskor och gick hela vagen tillbaka till stranden dar en vattenkran for att tvatta fotetrna severade kranvatten. Jag vet inte hur manga ganger vi gick fram och tillbaka mellan kranen och hundrana som blev mer och mer overlyckliga nar vi narmade oss.

Det stod ett gang tomma byttor inne hos hundarna och till slut gick jag in och fyllde pa alla med vatten, hundarna kastade sig over vattnet och det var formodligen inte ens bra for dem att dricka sa mycket pa en och samma gang. Ett tyskt par kom forbi och fixade nagra till flaskor med vatten och gick till affaren och kopte hundmat. Sjalva skrev jag en alpp och uppmanade alla som gar forbi att hjalpa hundarna genom att ge dem vatten atminstone och har pratat med de svenskar vi har mott om att ge hundarna nagot varje gang man gar till stranden.

Och dte ar val fint och sadar, men det loser ju inget mer an for den narmaste tiden. Sen aker vi harifran och hundarna far aterga till att langsamt svalta ihjal. Jag har aldrig sett hundar i sa daligt skick! Den ena hunden hade en gigantisk tumor hangandes fran magen.

Det gor sa ont i mig att se djur fara sa illa. Jag onskar jag visste vem jag skulle vanda mig till har, sa att hundarna antingen skulle kunna fa avsluta sina liv pa ett vardigt satt eller fa komma darifran. Att se de dar tva hundarnas enorma gladje och vanlighet nar vi gav demvatten, gjorde det nastan annu varre, att de kan vara sa vanliga, trots att det ar vi manniskor som gor sahar mot dem. Det var svart att stanga grinden efter mig nar jag gickut darifran, jag tankte flera ganger om jag skulle vaga lata ”glomma” att stanga grinden ordentligt, men jag vet inte riktigt om det ar att ta lagen i egna hander lite val mycket?

Imorgonbitti blir det en till vanda med vatten och aven mat, forhoppningsvis hinner hundarna ata upp sig lite innan det ar dags for oss att aka vidare igen.

Sa, det blev ett sent ochtungt avslutr pa dne har dagen och nar jag kom hem stupade jag i sang och vaknade inte forran atta, trott och hungrig. Den har varmen tar verkligen musten ur en! Hoppas pa en tidig morgon imorgon och svalt vader sa att jag kan fa till lite endorfiner redan da.

Man minns det man valde bort, men inte det man valde?

Kloka Frida kommenterade på mitt planeringsinlägg och tyckte att det var lite väl luddigt att skriva ”någon glass” med kommentaren ”då jag själv vet med mig att det är lätt att glömma bort dem ätna men komma ihåg dem oätna.” För övrigt har Frida helt rätt angående luddigheten, det är luddigt och jag vet inte riktigt om jag ska skärpa det mer. Jag ger mig själv några dagar till för att se hur ofta det egentligen blir glass utan regler.

Men kommentaren väckte tankar kring just det där om vad man minns och hur det påverkar valen framöver. För om jag har lättare att minnas det jag har valt bort, om de minnena på något vis lättare triggas fram, då kommer jag leva i en tro att jag hela tiden nekar mig själv saker. Om jag istället minns det jag har ätit/valt/gjort, då lever jag ett helt annat liv.

När det kommer till mat, så tror jag att Frida har helt rätt, det ÄR lättare att minnas de glassarna jag har avstått från och svårare att komma ihåg de som jag åt. Kan det ha att göra med att man lägger större värdering vid de glassar man aldrig får ”chansen att uppleva”? Som att glassen smakar bättre i huvudet, än vad den egentligen gör, när man väl äter den. Minns vi hellre en smaksensation som är helt igenom ”uppdiktad” i skallen och som vi nekades, än den glass vi åt, som var god, men inte lika fantastisk som hjärnans bild av en glass är?

Ja ni hör ju, jag är totalt förvirrad. Vad tror ni?

Bättre än glass, godis och alla efterrätter i världen: