Archive for the ‘Motivation’ Category

Hur ska jag lyckas?

juli 22, 2010

Jag gillar inte termer som ”omstart”, jag tycker hela livet är en enda resa, ibland faller man och slår sig, ibland står man still, men man slutar ju aldrig med sin resa. Men man kan väl säga att jag har bestämt mig för att fokusera mer igen efter några veckors snubblande hit och dit.

Hur ska jag lyckas? Vad är mina verktyg för att kunna nå mitt mål?

  • Jag fortsätter med mina veckoliga måndagsvägningar/mätningar/fotograferingar.
  • Jag fokuserar på mindre portioner och att sluta äta när jag är nöjd och inte bli för mätt. Att våga lämna kvar mat på tallriken. Jag äter näringsrik och varierad kost.
  • Jag tänker en extra gång innan jag stoppar något i munnen: är jag hungrig? Behöver min kropp det här?
  • När jag känner mig sugen, så ska jag INTE äta. Då ska jag försöka känna vad det är för känsla jag egentligen känner. Är jag uttråkad? Ledsen? Trött? Arg? Vad kan jag göra istället för att äta, så att det ska kännas bättre?
  • Jag ska ofta påminna mig själv om varför jag vill gå ner i vikt, jag har ägnat fyra tidigare inlägg om detta som jag ska läsa igenom så fort jag känner mig omotiverad.
  • Jag ska vara noga med mat och sovtider. Äta på regelbundna tider och sova de timmar jag behöver på rätt tid och komma upp på morgonen i hyffsad tid.
  • Jag ska vara så rörlig i vardagen som möjligt.
  • Jag kommer träna, mycket och roligt. Jag ska mata träningsglädjen med nya utmaningar och våga testa nya, utmanande träningsformer. Jag ska fortsätta träna med min PT och när jag kommer tillbaka till Stockholm ska jag äntligen få återse mitt älskade SATS och träna som tidigare, fem dagar i veckan.
  • Den här sista månaden på landet ska jag träna med min gamla PT och väcka liv i träningslusten igen. Det går att träna roliga saker, även om man har en fot som inte får springa. Just nu är min träningslust ganska låg och jag tänker inte tvinga mig själv att göra något jag älskar, en dag kommer jag vakna upp och bara längta.
  • Jag kommer omge mig med sådant som ger mig motivation. Jag kommer plöjja igenom viktbloggarna här, jag kommer kolla på gamla avsnitt av Biggest Loser och andra program kring viktminskning.
  • Jag kommer utvärdera varje vecka, som jag alltid gjort tidigare, på söndagen, för att se hur det har gått, hur det har känts och hur jag mår.
  • Jag kommer uppdatera delmålslistan en aning och vara bättre på att verkligen ge mig själv belöning för varje nått delmål.
  • Jag kommer blogga. Blogga när det går bra, när det känns jobbigt, när det går lekande lätt och när endorfinerna pumpar i kroppen. Jag ska spamma bloggen med inlägg om den här viktnedgången.
  • Jag kommer försöka äta så naturligt som möjligt, mat som min kropp mår bra av. Försöka äta så lite av sånt som kroppen faktiskt inte mår så jättebra av. Konstiga kemiska tillsatser och sånt.
  • Jag kommer lyssna på min kropp, på mig själv.
  • Jag kommer jobba på att få huvudet att hänga med i förändringen. Hur? Jag vet inte riktigt än. Kanske blir det någon terapeut som får hjälpa mig.
  • Jag ska inte dras med i ”på sommaren är det semester och fest jämt. Varje dag är en lördag.”
  • Jag kommer ta kort på nya delmålskläder och uppdatera dem regelbundet.
  • Jag ska älska mig själv hela tiden. I up’s and down’s. Jag ska älska min kropp, jag ska hylla den! Min kropp är mitt tempel, den ska vårdas och avgudas. Min kropp är fantastisk!
  • Sist men inte minst: Jag ska ta stöd av alla underbara läsare som peppar, pushar, tröstar och ger mig så oerhört mycket kärlek och stöd, här på bloggen. Utan er hade den här resan varit mycket svårare.

Är ni med mig?

Annonser

Inspiration!

juli 21, 2010

Bloggen Fetma till Fitness har skrivit tre olika inlägg om ”Från fet till fit utan lös/slapp hud”. Här kan du läsa del 1, del 2 och del 3. Det jag tyckte var häftigast var att se de före och efterbilder hon lagt upp på personer om gått ner en hel del i vikt, de flesta genom mycket träning och flera små proteinrika mål. Någon frågad mig tidigare kring hur det blir med slapp hud efter en viktnedgång. Jag kan ju märka av en del på överarmarna, eftersom jag fått så mycket bristningar där, men personerna på de här bilderna är riktiga förebilder! Jag är övertygad om att träningen är nyckeln för att gå ner i vikt och få en fast kropp istället för att behöva bekymra sig om hud so inte hänger med.

Tiffany Forni och hennes blogg:

Sarah Bell

Så, vad finns det för ursäkter egentligen?

För att träning ska vara rolig, gör den rolig!

mars 28, 2010

Ibland får jag mail och kommentarer som berör motivation och träning. Hur gör jag för att tycka om träning, eller hur har jag gjort för att komma till den punkt att jag älskar min träning? Jag ska skriva mer ingåend eom min ”resa” men jag kom att tänka på det lite lätt idag när jag hade tränat.

Jag vet inte riktigt hur det gick till från början, jag har nog mest bestämt mig för att jag tycker om att träna. Den inställningen har sedan gjort att träningen har känts rolig. Hög puls har kopplats ihop med bra känslor istället för negativa.

Idag var jag seg och trött och inte så sugen på att träna, förrän jag kom på att jag ville spela squash igen. Jag hade ju min premiär på squashplanen för några veckor sedan med Sara och tyckte då att det var sjukt roligt, och effektiv träning! Min sambo har spelat en hel del förut och i närheten av där vi bor ligger en squash-hall. Vi hade tur och fick en bana på 45 minuter på en gång.

Tid: 45 min
Maxpuls: 178, 88%
Snittpuls: 163, 80%
Kaloriförbrukning: 581

https://atatranakampa.files.wordpress.com/2010/03/img_3632.jpg

Squash är så roligt! Det är hög puls och ju mer jag fick in snitsen, desto tuffare blev det. Idag gick det riktigt bra! Även om jag fick stryk med råge utav sambon, så kunde jag sätta emot ibland. Jag hade gärna fortsatt 45 minuter till. Ledordet för dagens träningspass var att det var så roligt att det inte kändes som träning, förstår ni vad jag menar? Det är som dans, eller att dra ihop en gäng kompisar och spela fotboll. Det är kul!

Det, tillsammans med gårdagens pass, påminner mig om att för att träningen ska vara rolig, måste jag göra den rolig! Vad som är roligt för mig vet jag bäst själv. Vissa älskar känslan av att lyfta tyngre och tyngre vikter, andra måste ha en match för att det ska vara kul, andra älskar all  träning i naturen, vissa vill vara sociala i sin träning. Och så vidare. Träning kan vara så mycket, det kan vara precis det du vill att det ska vara. Utnyttja det, lär känna dig själv och vilken typ av träning som du gillar, är mitt tips till alla som kämpar med träningsmotvationen.

Min söndag avslutades fint med 12-bitars sushi, nu är jag nöjd, glad och belåten.

”Om jag vore min egen coach..”

mars 16, 2010

Sara skrev inlägget ”Om jag vore min coach” på uppmaning av en läsare som undrade vad Sara skulle svara på frågan ”Om jag vore Min coach vad skulle jag säga till mig då?”, för ungefär en vecka sedan. Flera olika bloggare replikerade hennes inlägg och jag bestämde mig för att också göra det, så småningom. Så rann tiden och jag insåg idag att jag ännu inte skrivit det, trots att jag har funderat en hel del kring ämnet.

Min första tanke är ju käck och glad ”Det är jag ju redan”. Men sen kommer det komplexa in att, nej, jag är inte min coach, jag försöker dock träna mig själv på ett bra och sunt sätt. Som coach har man en helt annan auktoritet, fokus och tydlighet. Jag tror att tydligheten och målfokuserande är något jag som min egen coach skulle behöva sätta hög prioritet på.

Vad vill jag, egentligen, med min träning?
Vad är mina mål?
Varför ser mina mål ut som de gör?
Börjar jag gräva i tankarna jag har kring varför jag tränar och vilka mål jag eftersträvar, så är svaret både en aning diffust och inte helt genomtänkt.

Som min egen coach skulle jag börja där. Få ner kärnmålet på pränt och skriva upp delmål som är uppbyggda på både mätbara resultat samt på känslomässiga resultat. Som min egen coach skulle jag oftare återkoppla till dess målbilder och mina delmål. Jag skulle notera framsteg, förbättringar och resultat regelbundet och påtala dessa för mig själv.

Som coach skulle jag förmodligen vilja se mer specifik träning och mindre ”lull”, men som tränande individ så mår jag bra av variationen, jag mår bra av att känna mig fri att träna vad jag vill. Å andra sidan kanske det gör att jag inte alltid tränar mot mina mål. Vad är viktigast? Att nå de uppsatta målen, eller att trivas med träningen? Det är en viktig fråga. Är målen helt relevanta om de innebär att jag inte kan fortsätta med ett träningsupplägg som jag trivs med? Tränar jag det jag vill bli bra på?

Kanske skulle mitt coach-jag vara bättre på att se på min träning utifrån och i vissa stunder kräva mer av mig, men i vissa stunder, kräva mindre. Mitt coach-jag skulle se min träning ur ett större perspektiv och därför också träna små bitar, som jag idag struntar i för att resultaten dröjer, och därför aldrig blir bättre på. En stark, funktionell kropp där fokus fickligga lite mer på att stärka de svaga delarna.

Vad skulle det innebär i praktiken? Det vet jag inte riktigt. Mer planerad och strukturerad träning, sätta rehab för foten högre på prioritetslistan, tvinga in regelbundenhet med både styrketräningen och konditionsträningen. OM det nu är det jag vill. All träning skulle vara tvungen att vara mer grundad i välgenomtänkta mål.


Såhär ska en coach piska mig när det är befogat, trainingcamp i somras.

Hur peppar jag då mig själv?
Det är en fråga som jag med rätta kan ställa mig själv och förvänta mig flera intressanta svar. Är det något jag är bra på, så är de väl just det. Jag kan övertala mig själv att göra saker jag inte har minsta lust till, jag kan dessutom peppa mig själv att ta ut mig max. Hur gör jag? Jag har nog övat på att stärka det där pannbenet, i många år. I min värld finns inte att avbryta, ge upp, lägga ner, slacka eller mesa, när det kommer till träning. Ibland är det till min nackdel, när mitt tjocka pannben inte lyssnar på kroppen, utan bara ska köra på och tycker att kroppen alltid ska ställa upp. Men för det mesta är det en enorm tillgång.

För mig är det totalt förbjudet att strunta i något som jag har bestämt mig för att göra. Har jag bestämt mig, så ska det göras, no matter what. Om jag bara har funderat på saken, är det inte lika, men har jag bestämt mig, så måste det utföras. Det gör att dagar då jag är ganska osugen på att träna, så underlättare det att ett pass redan är bestämt. Jag får inget utrymme för diskussioner med mig själv om att slippa. De där diskussionerna kan annars vara väldigt jobbiga att hantera och ta både mycket tid och mycket energi. Om man väl, i slutänden, struntar i träningen, lämnar det bara mig med en dålig känsla i kroppen.

För att motivera mig själv att pressa lite extra, så hjälper det att lura sig själv. framförallt när dte kommer till löpning. Att tänka att dte är mindre kvar än vad det egentligen är, tex. Eller att dela upp löpturen i små delar. Då kan man hela tiden fokusera på en bit i taget och helt plötsligt har man kommit hälften och då är det ju bara lite kvar.

Egentligen är nog min målmedvetenhet och mitt mentala fokus på varje pass, A och O för att jag ska kunna peppa mig själv. Är målet 10 km, då gäller det att fokusera på 10 km och hela tiden ge mig själv positiv feedback. ”Bra jobbat” ”Det här känns lätt” ”Det här klarar jag utan problem” ”En backe, skönt, då blir det lite ombyte”. Det är klart att negativa tankar gärna vill smyga sig in, men de hjälper ju inte på något vis, de tynger bara ner och gör det ännu jobbigare. Så jag försöker bannlysa dem. Bara tänka positivt. I viss träning är det lättare än i annan. Likaså, så fort kroppen känns fräsch, då är det givetvis lättare att vara positiv.

Att kunna fokusera på det positiva, både före och under träning, gör ju träningen mycket roligare också. Ju roligare träningen känns, desto mer positiva känslor väcker den och desto lättare är det att peppa sig själv. Jag tror att jag är lite av en nazi-coach i vissa tillfällen men ibland ser jag lite för mycket mellan fingrarna som det är nu. Men kanske är det bra? Kanske ger det mig den balans jag behöver.

Och balans verkar ju genomgående vara ett ledord för mig. Balans. Ja, det är nog nyckeln till allt.

”Om jag klarar det här, så kan vem som helst klara det”

mars 5, 2010

Har ni hört den ovanstående meningen någon gång?
Gärna framfört av någon som har lyckats, om vi nu pratar i viktminsknings-sammanhang då i sånt fall gått ner i vikt/ börjat träna /börjat äta bra mat osv och redan har alla de egenskaper som man själv anser sig sakna.

Jag har hört den där meningen ett otal gånger.
Jag har inte känt den minsta peppning utav den, jag har nog snarare känt nederlag. Känt mig förminskad och oförstådd.

Idag däremot, så förstår jag precis vad alla har menat när de har sagt så till mig.
Och jag tänker själv uttala den där meningen, som är så fylld av motstridiga känslor för mig:

”Om jag klarar det här, så kan vem som helst klara det”

Låt mig förklara lite mer ingående.

Jag har inte alltid älskat träning.
Jag har hatat den. Jag var en av dem som försökte fly undan skolidrotten, jag mådde dåligt så fort det var tal om motion, oavsett i vilken form.
Ridning var det enda jag gjorde självmant, men det var inget jag svettades särskilt mycket i samband med.
Jag var den tjocka tjejen i skolan som brukade smyga undan mat hemma, jag minns exempelvis min förkärlek för mackor med smält ost i mikron. Jag kunde äta hur många som helst, typ när jag kom hem från skolan. Jag skulle aldrig gått ut för att ta en promenad ”i det fina vädret”. Jag ”hade ingen som helst självdiciplin” (jag gillar inte uttrycket, men har nog många gånger använt det om mig själv) och åt mycket när jag åt och tyckte det var omöjligt att minska på intaget/äta bara på fasta tider. Jag har besökt barnläkare när jag var liten för min övervikt, jag har varit med i viktväktarna och ”misslyckats”, jag har testat ”soppdieten” och hela tiden blivit så besviken på mig själv och min oförmåga att gå ner i vikt. Jag skulle aldrig frivilligt rört på mig i motions syfte.

Ella och Sopi.  foto: Malou Berg
Ett 8:årigt knubbigt ryttar-jag på min första egna häst. Ridningen var min glädje. Träning var min rädsla.

Vad som hände?
Jag tänkte bena ut det i ett separat inlägg, för det har inte varit en spikrak väg och jag vill gärna ge det lite tid att mogna fram.
Men, jag tror att det i grunden handlade om en vilja om att förändra min egen syn på mig själv och även andras såklart.
Jag skapade mig helt enkelt en självbild som jag önskade att jag hade och började leva mig in i rollen av vad den självbilden skulle göra, agera, tycka och tänka. I faked it til I maked it, helt enkelt.

Det jag egentligen ville säga med det här är att vi skapar den person vi är i alla våra handlingar, i alla våra val och i alla våra tankar. Är du redan övertygad om att du är värdelös och misslyckad och aldrig skulle klara det du har förutsatt dig, så kommer du agera utefter det. Om du däremot intalar dig att du är en stark, lyckad perosn som aldrig ger upp, så är det mycket lättare att använda dig utav ett beteende som gör att du klarar av det du förutsatt dig.

När vi ser andra som i våra ögon ”har lyckats” så förutsätter vi ofta att de har haft sina goda egenskaper (ex självdiciplin, motivation, kunskap, träningsglädje osv) ”alltid”. Vi förutsätter också ofta att de är något man bara har (med andra ord, något man själv saknar) och inget man kan påverka själv. Vad vi inte ser, är ofta vad som sker bakom ”framgången”, vad som har lett personen dit, vad som fanns innan och vad som har förändrats under resan. Om vi fortsätter att prata om viktnedgång så kan man ju säga att alla vi överviktiga, har samma utgångsläge: Övervikt. Även de som har lyckats med sin viktnedgång och ses som förebilder för sin nya, hälsosamma livsstil, så har de också haft en livsstil innan som lett dem till sin övervikt. Det tåls att sägas igen: De har haft samma utgångsläge och säkerligen haft samma tvivel och känslor kring sitt eget misslyckande och dåliga självdiciplin.

För mig ger den här bloggen mig, inte bara möjligheten att få inspiration, motivation och peppning utifrån. Den ger mig även möjligheten att inspirera andra.

Och om jag, vägandes 133 kilon, med en väldigt sorglig självbild, en övertygande olust till fysisk aktivitet och en stor tilltro till att jag aldrig skulle kunna gå ner i vikt, kan förändra både min livssituation, min inställning till träning, mig själv och mitt liv. Så kan ni med. För det sitter helt och hållet i huvudet. Vi har det alla inom oss. Möjligheten är inte medfödd, möjligheten handlar om att för en gångs skull våga tro på oss själva, våga tänka ”Jag kan” och våga känna sig stolt över sig själv. Våga se sig själv på ett annat sätt och börja förändra sitt beteende utefter den nya självbilden. En dag vaknar man upp och känner att man faktiskt kan, man faktiskt vill och man faktiskt är den där personen som kommer lyckas.

Om jag, genom min blogg och genom mitt kämpande, kan inspirera en enda människa att våga tro på sig själv, så har jag gjort något stort. Vi förtjänar alla att tro på oss själva och att känna tillit till sig själv.

Så, mitt stora budskap till dig (och mig själv) idag är:
Du är en underbar, stark människa som förtjänar din egen respekt och din egen tillit.
Du kan!


Ett 25:årigt knubbigt jag, som älskar livet och tycker att jag är (ursäkta jante) grym!

Ett halvårs förändring.

februari 12, 2010

Jag är egentligen några dagar för tidig.
Den 17:e augusti startade jag den här bloggen och tog ett nytag med min vikt. Det är alltså för sex månader sedan på onsdag.
Eftersom jag idag känner mig lite låg och grå tänkte jag att det här kunde muntra upp mitt dystra sinne. Idag är nämligen en sån dag då jag inte alls tycker att jag har gått ner i vikt, att jag inte alls har förändrats.
Men, när jag ser de här bilderna, får de nog tala för sig själv.

Till vänster, i färg, invägningen 17:e augusti 2009, 117,5 kg.
Till vänster, i svartvitt, vägningen 8:e februari, 105,2 kg.

Bild 73

Bild 72

Det är rätt häftigt ändå, hur kroppen kan förändras!

Förändringar jag märker, utav viktnedgången, del 1.

januari 28, 2010

Det är klart jag märker av min viktnedgång på oerhört många vis. Både praktiskt i vardagen och mentalt.

Jag tänkte försöka lista de som jag kommer på här framöver.

  • Jag kan gå in i en vanlig klädaffär och faktiskt hitta ”vanliga kläder”. Än har det inte gått så långt att jag gör det utan att reflektera över det. Eller utan att känna ett litet hugg av rädslan över att jag inte kommer hitta något ”stort nog”. Men jag kan och jag slipper alla förbannade fula plus-size kläder. Hurra!
  • Jag kan vira även vår elite mindre handdukar runt kroppen! Vilket betyder att jag inte behöver ta me dmig ett badlakan till gymmet om jag ska duscha där efetr ett pas,s utan kan packa ner en vanlig liten handduk. Dte kanske låter löjligt, men för mig känns det fantastiskt.
  • Jag tänker inte lika ofta på mat. Jag längtar inte efter mat på samma vis som förr, min tid uppfylls inte av tankar på att äta (vad, var, hur, när). Mat är helt enkelt inte lika viktigt för mig längre. Det är en enorm börda att lasta av axlarna. Jag tror inte att jag är helt ”frisk” än, men det går åt rätt håll.
  • Kläder sitter bättre på mig.
  • Jag tänker inte lika ofta på hur min omgivning ser på mitt utseende.
  • Jag handlar ”vad jag vill” utan att fundera särskilt mycket på vad andra i butiken ska tänka.
  • Jag får plats på mindre yte. När jag åker flyg/buss/tåg/whatever så är dte inte lika trångt och jobbigt längre. Jag får plats!
  • Saker är inte lika jobbiga längre. Oavsett om dte handlar om att springa för att hinna i tid till bussen eller om det är en bit att gå dit jag ska, så är inte tanken ”Jobbigt!” utan helt neutral. Jag blir inte heller lika ansträngd av att göra sådana saker. Jag kan panikspringa för att hinna med ex bussen och sen blir jag inte toksvettig eller jätteandfådd.
  • Jag har bättre kroppstemperatursreglering. Jag har inte samma problem att anpass amig till olika temperaturer. när min kille dör av svett under täcket tycker jag att det är behagligt, när han fryser, tycker jag att det är behagligt. Jag eftersvettas inte lika mycket. Jag svettas överhuvudtaget mindre nu.
  • Jag kan ”vika ihop” kroppen mer nu, sitta med knäna uppdragna mot bröstet, sitta i min sambos knä, böja och komma åt bättre med min kropp. Det är inte lika mycket som sitter i vägen så att säga..
  • Jag har köpt ett par ridstövlar! Det trodde jag aldirg skulle hända, mina vader har alltid varit för stora, men nu har jag ett par vinterfodrade ridstövlar. Helt otroligt!
  • Jag kan dra på mig en av mina sambos koftor/hans jacka eller dylikt, det är kanske inte perfect fit, men de går på i krisfall. Det sitter väl någon form av ideal bild i skallen på även mig, när tjejen går omkring iklädd sin pojkväns skjorta, har aldrig varit möjligt förut..
  • Jag går inte in i saker på samma sätt längre, min påstådda ”klumpighet” har helt klart minskat. Det känns som om jag har bättre koll på var kroppen slutar.
  • Bättre självkänsla och självförtroende.
  • Istället för att känna mig ”tjock och äcklig” när jag tittar på min kropp i spegeln reflekterar jag över den som ”stark och fin”. Det är en väldigt väsentlig skillnad. Mn kropp är nu min vän, inte fiende.
  • Jag är mer avslappnad kring min vikt, kan prata öppet omd en med min omgivning. Dte är inte heller längre tabu att berätta vad jag väger. Min vikt är numera bara en siffra som påverkas av omgivningen, jag vet att jag kan förändra den och därför ligger inte lika stort värde i vad siffran visar just för dagen. Det ligger ingen skam i det.
  • Jag har knappt några bröst kvar, det är ganska hängigt så at säga…
  • Jag har bättre kontakt me dkroppen. Lyssnar påd en mer och känner efter mera. Försöker att inte låta gamla hjärnspöken styra och ställa.
  • Jag är inte lika mån om att vara till lags eller att vara överdrivet glad och trevlig jämt. Förr fick jag kompensera mitt utseende med en extremt tillmötesgående personlighet, för att bli accepterad ( mitt huvud var det i alla fall så). Nu har jag dagar då jag tillåter mig att inte vara supersocial elelr superglad. Jag är jag och känne rinte behovet att spela över längre = sundhetstecken. Jag vågar också säga nej.
  • Jag kommer inte med ursäkter eller anledningar till varför jag behöver äta. Om jag behöver äta, så äter jag utan att urskuldra mig, varför skulel jag göra det?
  • Jag märker mycket tydligare på människor i min omgivnng hur de tröstar sig med mat, ursäktar sitt ätande på olika sätt eller liknanade. Den är helt plötsligt som en öppen bok, hela min omgivning.
  • Jag får mer uppmärksamhet från killar, mer öppet. Jag har de senaste åren aldrig haft problem att träffa killar, men jag upplever att den uppmärksamheten nu kommer mindre förklätt och mer öppet.
  • Jag blir nöjd och när jag blir nöjd, slutar jag äta.
  • Jag ”plågar” mig inte med äcklig kalorifattig mat eller med träning som måhända är ”effektiv” men som jag starkt ogillar, i onödan. Jag vill ha kul med mig själv.
  • Jag straffar inte mig själv för att saker har gått dåligt i samma grad som förr. Jag är mer fokuserad på att komma på banan igen istället.
  • Jag mår bättre.
  • Jag är sällan sugen på godis/chips eller liknanade. (Å andra sidan åt jag väldigt lite sådant tidigare också, men då hade jag rätt ofta ett sug efetr det ändå)
  • Jag känne rinte att vikten hindrar mig fårn att göra saker på samma vis som jag kände förr. Jag vågar mer. Jag gör saker jag aldrig skule gjort förut, utan att blinka.
  • Jag kan ha jeans.
  • Min sambo kan krama om mig på riktigt och får armarna ordentligt runt om mig.

Det finns så mycket mer, som jag inte kommer på just nu. Men det kommer! Jag har ju 26 kilon kvar att gå ner..

”Jag kände knappt igen dig!”

januari 17, 2010

Igår efter BodyPumpen stod jag och stretchade lite extra i gymmet (mitt ”hemmagym” där jag tränar med min PT), mina benmuskler är oroväckande korta och stela.

Då fick jag en klapp på axeln utav en de andra personliga tränarna där och hon utbrast något om att ”Du måste ha gått ner otroligt mycket i vikt” och ”jag kände knappt igen dig!”. Vi stod och pratade en stund och det var utan tvekan en riktigt glädjande påminnelse om förändringen som skett. Man glömmer ju bort att man faktiskt har förändrats. Att det har blivit stor skillnad. Alla nära vänner, familj och min sambo, de ser mig ju hela tiden, de kommer knappt heller ihåg att jag har varit så pass mycket större.

Så jag gick från gymmet alldeles varm i hjärtat och med skakaiga ben, precis som det ska vara alltså!

Att vakna upp och känna sig smal.

december 29, 2009

Tänk dig att du vaknar upp av ditt tredje alarm på mobilen, de två andra har snoozat i en timme ungefär. Klockan är halv åtta svensk tid, men halv nio, lokal. Aircon:en surrar  och mörkläggningsgardinerna gör det becksvart i rummet.

Bredvid dig ligger din sambo. Han har råkat klippa håret väldigt olika kort med sin skäggtrimmer och innan han hann fixa det, så dog batteriet och laddaren ligger i svensk tid. Ändå är han alltid världens snyggaste. Där ligger han och ser nyvaken ut. Du går upp, drar undan gardinerna, blir chockad av det väldigt kraftiga solljuset, inte ritkigt det bleka decemberdiset du annars är van vid.

Du står naken framför spegeln och plötlsigt, bara helt plötsligt så ser du förändringen. Du ser att magen går innåt du ser att låren må vara fladdriga på sina ställen, men att de faktiskt inte är feta, du ser att kroppen har en form. En fin form! En stark och sund form. Du känner med händerna över magen (nej det här ska inte bli en snuskig berättelse..) och tittar på dig från sidan. Vart har den tagit vägen?

Idag var helt enkelt en sådan dag. En ”vakna upp och känna sig smal”-dag. Helt fantastiskt. (egentligen skulle det här varit en bild som hade mer kunnat symbolisera hur extremt smal jag kände mig, men någon sådan har jag inte, så ni får en där jag åtminstone gör v-tecknet!)

Dagens viktnedgångs-glädje x3:

december 20, 2009

Jag och min sambo trotsade snöstorm och åkte till min gamla arbetsplats; en hästgård där jag i stort sett vuxit upp och även jobbat. Familjen som driver gården är som en andra familj för mg och just nu har jag två hästar hos dem, på träning. Så vi åkte dit för att rida och umgås. Det var för övrigt fantastiskt roligt. Snön knarrade under hovarna och snöflingor sprutade i ansiktet på mig när vi tog en galoppsväng längs en snötäckt väg. Fantastiskt!

Nåja, det var inte det jag skulle berätta om, även om det givetvis också var härligt. Jag fick nämligen kommentaren ”Men, vad du har blivit smal!” utav frun i huset, som sett mig sen jag var en sju-åtta år. Det värmde!

Att jag sedan, efetr att blivit bjuden på fisksoppa hos svärfar och hans fru, som jag också känt hela livet, fick höra att ”Håller du på och försvinna?” gjorde ju inte dagen sämre direkt. Tänk att man behöver höra det så ofta, för att förstå att man faktiskt har blivit mindre?

Igår, på familjens julknyt, sa även en av mina äldsta vänner att ”Du har ju blivit så smaaal ju.” Så de senaste dagarna har jag verkligen fått en ordentlig påminnelse, att det faktiskt syns och märks. Härligt!

Inte direkt size zero, men nästan…

december 3, 2009

Jag sa ju att jag skulle köpa några nya kläder, eftersom deppen av att stå framför spegeln och semig sj’älv i kläder som sitte rilla, inte direkt varit lysande för motivationen och självkänslan.
Av en slump hamnad ejag på TopShops outlet butik inne i stan och på måfå vandrade jag runt och kollad epå storlekar och funderade på om jag skulel våga testa en stl 44, det har jag ju i stort sett aldrig fått på mig. Sagt och gjort.
Det gick fint.

Men inte bara det, hittade klänningen ovan och kände bara att ”Den ska jag ha!” Helt perfekt vardagsklänning. Men den fanns bara i stl 42. Och ja, dne gick på och sitte rkanonfint. Förstår ni, stl 42?!
Jga har en gåmg i tiden fått köpa klänningar i stl 52!! Det är så svårt att förstå. Nog för att tyget är stretchigt och modellen tillåtande, men det gör inget för min känsla. Jag får på mig en klänning i stl 42. Det är fantastiskt!

(Hoppas ni inser att rubriken är ironisk, jag har verkligen ingen önskan om att vara en size zero eller tycker att det idealet är friskt..)

”Du ser ut som en tarm”.

november 22, 2009

Meningen ovan uttalades av en av mina äldsta vänner, i hekgen.
Meningen innan var ”Du har blivit så mager, människa”. Allt detta sagt med kärlek och båda var komplimanger.
Men med en viss udd som sa ”Våga inte rasa ohälsosamt mycket i vikt eller på ett osunt vis, för då håller vi koll på dig.” Det älskar jag mina vänner för, deras genuina omtanke samt deras glädje för min skull. Men precis som en av dem sa i ett annat sammanhang så är jag lika älskad, smal som tjock, det är riktig kärlek.

Senare samma dag sa två gamla ridelever samma sak, ja, inet att jag ser ut som en tarm, utan att jag har blivit så smal. Den ena (båda är 60 +) tyckte att jag inte behöver krympa mer, när jag berättade att jag har 25 kg kvar lite drygt så blev hon chockad, den andra sa ”Max 10 kg!”. Roligt att det dels syns och att de säger det till mig, samt att de inte tycker att det syns att jag har 25 extrakilo kvar.

 

Funbeat, håll koll på din träning och bli motiverad.

november 18, 2009

Det finns en sida som har hjälpt mig oerhört mycket med träningen, med motivation till träning samt att bli peppad att våga testat nytt, våga utvärdera min träning samt lära känna andra som tränar en hel del. Det är träningsdagboken/forumt Funbeat. Jag har varit medlem sedan 2007 och sen dess har jag mer eller mindre regelbundet fyllt i min träning. Jag kan därför gå tilbaka 2,5 år och kolla hur jag tränade då, om jag var sjuk, om jag tyckte att träningen kändes bra, hur många dagar jag tränade under september 07 (24 st, men mest promenader), bara för att ta exempel.


(Såhär har jag tränat den senaste månaden. Det mörkblå fältet visar hur mycket jag tränat i snitt under det senaste året.)


(Ett cirkeldiagram över vad jag har tränat de senaste 60 dagarna. Det ser ut som om jag är ganska varierad i min träning, bra!)

Jag är något av en siffernörd. Jag tycker om statistik, staplar och tydliga mätbara resultat. Därför älskar jag funbeat. Här kan man göra det mesta med sin träning. Man kan sätta upp mål, lägga till bilder, koppla utrustning till sin träning osv osv. Dessutom finns ett forum fullt med väldigt kunniga och sympatiska personer som man kan få hjälp med att bolla funderingar kring allt ifrån löpträning till recept på bra mat. Det finns allt.


Här till vänster ser ni vilka mål jag har registrerade på funbeat. Pilen visar hur långt jag kommit, det röda fältetvisar hur långt jag borde kommit vid det här laget.

I början av 2009 satte jag upp ett mål att jag skulle träna 21900 minuter, dvs 365 timmar. Jag kan väl säga, såhär i efterhand, att dte kommer bli svårt att uppnå, men det är kanske ett mål att fortsätta sträva mot inför 2010.

Mål nr 2 är att jag ska träna 5 pass i veckan. Som pass räknas allt jag registrera, om det så bara är 20 min promenad.

Mål nr 3 är att jag ska träna 400 minuter i veckan.

Mål nr 4 är att jag ska träna 70% av årets alla dagar, där ligger jag ganska bra till.

Mål nr 5 handlar om strethning, 2 ggr/veckan,det är jag dålig på, att stretcha ordentligt, framförallt mina benmuskler är väldigt korta och stela.

Mål nr 6 är att jag ska göra min fot-rehab varje dag, vilket jag inte gör.

Mål nr 7 har med NU att göra, 30 minuter under November.

Mål nr 8 har också med NU att göra, 300 armhävningar under November.
Det är så bra med Funbat, för alla är välkomna, alla från elitidrottare till nybörjare passar sidan för. Det är en något familjär stämning i forumen och alla är välkomna med sina frågor och synpunkter. Dessutom så vet man att ens träningsdagbok ekar tom om man kommit av sig med träningen och det är också motiverande att ta sig ut och röra på sig, så man får registrera sin träning och se sina staplar växa till sig.

Är ni inte medlemmar på någon sida där ni noterar er träning, så testa Funbeat!
Är ni riktigt snälla så kan jag adda er där, men då försvinner min anonymitet, så då måste ni vara väldigt snälla! 🙂

Min fina spegelbild.

november 15, 2009

Åh.
Idag på Bodybalancen såg jag något som gjorde mig varm i hela kroppen.
Min spegelbild.
Där stod jag, mitt emot mig själv. Lång och stark.
Men vet ni vad min spegelbild inte var?
Extremt mycket större än de andra runtomkring mig.

För första gången i hela mitt liv kände jag mig inte så mycket större än alla andra vanliga människor som var på plats.
Min spegelbild utmärkte sig inte längre på det viset.
Något annat som jag också såg var att jag, trots min vikt, så har jag inte en massa fläsk som hänger åt olika håll (ursäkta ordbruket, jag hoppas ni förstår vad jag menar), min spegelbild stod och log mot mig, proportionerlig. Vilken fantastisk känsla att inte känna sig som den stora/tjocka i sällskapet. Visst är jag fortfarande stor, men jag är mer stor och fast, än stor och fet. Min kropp har en form.

Vilken känsla, att stå och le mot sin spegelbild och känna sig som en i gänget.

Varför vill jag gå ner i vikt, del 4.

november 9, 2009
  • För att kunna vira runt en handduk runt hela kroppen och inte få någon glipa.
  • För att kunna genomföra ett helt spinningpass och inte känna att jag är för tung för att orka med.
  • För att jag vill slippa fett som hänger över byxlinningen när jag äntligen hittat ett par snygga, tighta jeans.
  • För att jag inte vill ha något gäddhäng när jag är 25 år!
  • För att jag vill kuna stå på händerna och hjula.
  • För att jag vill kunna göra chins och dips med min egen kroppsvikt.
  • För att jag vill kunna rida barbacka på min häst utan att behöva vara orolig för hennes rygg.
  • För att jag är trött på att folk inte ställer lika höga krav på mig, fysiskt, för att jag är tjock.
  • För att slippa känna att jag måste bevisa för min omgivning att jag lever hälsosamt, eftersom det inte ser så ut.

Del ett, två och tre.