2,1 mil. Jag har sprungit 2,1 mil.

Jag är såhär i efterhand lite chockad över min rubrik.
Men den är sann.
Jag har idag sprungit ett halvt marathon.
Knappa 112 kilo tung så har jag , utan att gå, tagit mig 21 kilometer.

just nu vet jag inte vad jag ska säga, eller om det finns något mer att säga än det.
Men jo!
För 1,5 år sedan hae jag inte sprungit 1 km frivilligt i hela mitt liv.
Kan jag, så kan vem som helst.
Jag har sprungit 2,1 mil.
Förlåt att jag upprepar mig, men det är helt fucking fantastiskt!

Min plan var att förhoppningsvis kunna springa 1,5 mil. Bara dte kändes oerhört långt.
Men dte var en sån där dag då man änner att man har kroppen emd sig, benen kändes pigga, kroppen spänstig och glad.

Solen lyste och det var mycket folk ute.
Min tanke var att springa de 5 km längs med vattnet till Kungsholmen, sedan springa runt Kungsholmen tills dess jag kommit över 10 km och sen eventuellt springa ett helt varv, det skulle bli 15 km ungefär. Bara dte faktum att jag under 95% av turen sprang längs med vattnet, gjorde mitt löpsteg en aning lättare och gladare. jag kände mig lite smått odödlig och såg fram emot att kunna skicka ett sms till sambon och berätta att jag hade sprungit 15 km. När jag hade sprungit 10 km kände jag mig fortfarande rätt pigg även om benen började kännas lite mindre spänstiga och varje backe var lite jobbigare helt plötsligt.
Men nu hade jag ju bestämt mig för att springa ett helt varv runt Kungsholmen, så jag bet ihop.
Ju närmare bron som signalerade ”Ett varv” jag närmade mig började jag tänka att ”Jamen, någon km till klarar jag väl?” och ”Hur ska jagannars ta mig hem? Gå upp till Fridhemsplan och ta tunnelbanan?” Det kändes inet så lockande att sätat sig svettig på tunnelbanan en lördagsefetrmiddag när solen fortfarand elyste ute.
Så jag fortsatte. tanken var väckt att springa hela vägen hem, men 2 mil är långt!
När jag hade sprungit 18 km började kroppen värka. värst var det i knäna som hade sagt ifrån ett bra tag men nu började även höfterna och fotlederna protestera. Jag hörde Biggest loser Jillian i mitt huvud gasta ”Push through the pain!” såd et var dte jag gjorde. När min gps sa 19 km insg jag att jag var en km hemifrån men två km från distansen halv-mara. Dte var för lockande för att motstå.
Den absolut sista kilometerna var vidrig, det gjorde så ont överallt och jag grät nästan de sista hundra metrarna.
Men jag gjorde det!
Direkt när jag stannade så kom alla endorfiner och gjorde mig hög samtidigt som kroppen lite sa stop. Jävlar vad ont det gjorde att gå backen upp till min lägenhet. På vägen passerade jag Ica och köpte en isglass och en flaska vatten. De tre trapporna upp till lägenheten var ett skämt att försöka bestiga.

Det roliga är att jag klarade min 21 kilometer 1,5 min snabare än vad som är maxtiden på Stockholms Halv Marathon vilken är 2 timmar och 45 min. Jag sprang 21,04 km på 2 h 43 min 25 s.
Fattar ni att jag har varit ute och sprngit i nästan tre timmar?

En liten sammanfattning:
Sträcka: 21,04 km
Tid: 02:43:25
Hastighet: 7,73 km/h
Tempo: 07,46 min/km
Maxpuls: 182
Snittpuls: 171
Kaloriförbrukning: 2075

Nu ska jag träffa en god vän och äta middag. Jag är så lycklig!