Utvärdering av vecka 39 (v.19)

Haha, ja herregud! Det här inlägget känns en aning krystat. Klockan är snart tolv på natten, om fyra timmar kommer en buss för att hämta mig och här sitter jag min vana trogen och försöker skriva en kort liten utvärdering av vecka som gått.

Jag kan sammanfatta vecka 39 såhär: God mat, gott sällskap, mycket glass, lite träning.

Vill ni ha siffror så ska ni få det. 4 timmars träning utspridd på tre dagar och allt i promenadform. That’s it. Hur många glassar? Hrm, bra fråga. Men jag har ingen ångest. Ingen som helst. Jag har njutit av den här helt tygelfria veckan. Den har fått vara som den har blivit utan någon ångest och utan någon återhållsamhet. Inte vet jag om det var bra eller dåligt. Men jag tänker inte gräva djupare i det än så. (På skämt har jag kallat bloggen för Äta Käka Mumsa den här veckan, haha)

Jag kommer förmodligen inte vara så kaxig när jag ställer mig på vågen på tisdag. Men på tisdag får ni vikt, mått och bilder. Precis som vanligt. Har jag gått upp 5 kilo, så har jag väl det. Det kommer inte se bra ut i min statistik. Men vem bryr sig om det om 5 år? Om 5 år kanske jag ser tillbaka på mitt extrabaggage jag drog på mig under min Italienresa, som lärorika och nästan härliga kilon, som jag fick svettas lite extra för att få bort. Jag tänker vara nöjd och glad och köra på med min vardag igen direkt när planet landar. Jag kommer inte tillåta mig att känna någon ånger alls. Jag har njutit den här veckan. Härligt.

Men i Sverige kan jag njuta lite mer balanserat. Det är också härligt. Njutning är inte bara mat. Njutning är vänskap, gemenskap, kärlek, magiska ögonblick, endorfinfylld kropp, runners high, ridtur i perfekt harmoni med hästen och sol på bar hud en varm sommardag. Bland annat. Jag ska njuta lika mycket hemma, men på andra sätt helt enkelt.

Någon som vågar gissa vad jag kommer väga på tisdag?
(Obs, tror eventuellt mensen kan komma på besök lagom till vägning också = extra spännanade)

Sista dagen i Italien.

Åh, mina kära fina bloggläsare. Idag är sista dagen i Italien och jag känne rmig faktiskt nöjd med att komma hem imorgon.

Italien har varit underbart. Vackert och framförallt en vecka i gott sällskap. Men jag ser fram emot att komma hem, till rutiner och vardag och svensk vår/sommar. Till två (!) föl och en 18:årig lillasyster. Hemma känns helt plötsligt riktigt lockande och roligt.

Är inte det världens bästa känsla att ha när man är på väg hem?

Och jag längtar lite efter er, mina fina läsare. Att återigen kunna få grotta ner mig i bloggen! Få skriva ner mina tankar och ta med er på svettiga träningspass. Jag hoppas ni längtar lite efter mig också!

Nu ska jag avnjuta sista måltiden i Italien. Klockan fyra inatt går bussen till Rom, tolv imorgon går flyget. Det kan vara en trött Ella som landar på Arlanda imorgon. Men jag ser fram emot det.

HÄRLIGT!

16 maj 1992.

Låt mig titta tillbaka exakt 18 år. Till den 16:de maj 1992. För er kanske det var en dag, som alla andra. Men inte för mig.
Den 16:de maj året då jag fyllde åtta år vaknade jag utan min mamma och min pappa. De hade åkt till BB under natten och samma dag föddes min älskade lillasyster.

Jag vet att det här är ett inlägg som på många sätt inte direkt följer i linje med min blogg. Det har inget med träning och viktminskning att göra. Men, är det någon som förtjänar lite rampljus idag, så är det min syster.

Idag fyller hon 18 år och jag är lite för många mil bort för att väcka henne med hemgjord tårta och sjunga ”Ja må hon leva” och så vidare. Men även om jag är långt borta, så är jag med i tanken.

Jag kan inte riktigt förstå att det lilla knytet med mörk kalufs, nu blivit hela 18 år. Jag kan inte heller förstå hur viktig den lilla personen så snabbt blev i mitt liv att hon nu är en av dem jag älskar starkast och utan några som helst förbehåll.

Stort grattis på din stora dag min fina fina syster, kom ihåg att jag älskar dig oavsett vad som än händer.
Och jag är oerhört stolt över dig!

Storasyster Ella med snorig lillasyster 1993.

Förfest på balkongen.

Helt okej.

Har jag blivit för slapp?

Vad tycker ni, ge mig era ärliga åsikter;

Borde jag vara hårdare mot mig själv?

(Betänk italiensk glass, senaste veckornas viktuppgång med mera..)
Jag är nyfiken på att höra vad ni tänker, jag kanske inte kommer anamma det, men jag är idel öra.

Veckans frestelse – Italiensk glass.

Hörrni. Italien är helt okej. Vädret idag har dock givit mig lätt illröd ton på rygg och bröstkorg. Inte för att jag har legat vid poolen och stekt, utan för att jag har turistat mig på ön Capri.

Vackert var det.

Tiden räcker tyvärr inte helt till att göra spännande upptäcktsfärder eller springa i långa branta backar varje dag. Idag fanns ingen sådan tid och ska jag vara ärlig, ingen ork heller. Däremot verkar det finnas både tid ork till den italienska glassen och jag vet inte riktigt hur jag ska tänka kring det. Njuta den här veckan – ingen ångest. Verkar vara modellen. Det är bara två dagar kvar här för oss, hur många glassar kan man liksom hinna sätt i sig?

På pluslistan – vi rör oss konstant, även om tempot inte alltid är det högsta, så sitter vi ner väldigt lite. Ingen tid för småätande mellan måltider. Mer än glassen då..
På minuslistan- man kan äta glass ståendes och gåendes. Lite orolig för mitt sviktande fokus. ”Det tar vi sen.”

Nåja, två dagar till sen är jag hemma igen. Långt från italiensk glass och sådana frestelser.

På upptäcktsfärd i Italien.

Balanserandes på ett räcke med Sorrento i bakgrunden.

Jag vandrade helt utan plan och utan karta.
Upp och ner, längs med citronodlingar och med utsikt över hela Sorrento. Hittade rätt och hittade fel. Fick gå tillbaka en bit. Fick fråga efetr vägen på italienska (jag kan bara säga hej och tack, men det räckte). Jag har erbjudits skjuts och fått ett fantastiskt mottagande av en liten gammal italiensk gumma. Jag hittade en gömd liten brant stig ner till ett litet kapell som låg insprängt i berget. Jag har sett en man sova middag på en madrass och blivit utskälld av hundar. Jag har inte sett en enda turist.

Jag hade ingen aning om var jag var och det är precis det jag älskar. Att upptäcka, vara på äventyr. Ta mig fram. Överleva.

Efter dryga två timmar kom jag någotsånär rätt och fick äta en god lunch nere i Sorrento. Underbart!

Världens godaste pasta:

Det där med pasta kan de verkligen, italienarna.
Den här pastan som jag åt för någon dag sedan har dock en stående första plats. Oerhört god!

Vikten utav egentid.

Jag inser mer och mer hur stort mitt behov utav egentid är. Träningen är egentid. Att ligga ensam på en solstol och läsa en bok är egentid. Att strosa runt och upptäcka omvärlden, är egentid. Att kunna göra vad man vill, utan några förpliktelser, ensam, är egentid.

Det har blivit en aning för lite egentid de här dagarna. Jag är ingen turist-resenär. Jag upplever gärna mitt resemål på mina egna ben, bokstavligt. Jag skyr i vanliga fall allt vad guidade bussresor och stadsvandringar heter. Ge mig lite spännande vägar som kan leda vart som helst, ge mig en fin utsikt, ge mig sol på en solstol bredvid en pool och en bra bok, ge mig god lunch på en genuin liten restaurang. Låt mig göra det på mitt sätt och jag älskar det.

Den här resan är jag medbjuden på och jag tar seden dit jag kommer. Här åker vi på guidade bussturer, går stadsvandringar och planerar hela veckan i förväg. Vi går upp tidigt på morgonen, fastän det är semester och utnyttjar dagarna till fullo. Jag har fullt sjå att hänga med. Nu kanske jag låter negativ och otacksam, men det är jag verkligen inte, jag är bara ovan.

Med guide i örat.

Efter att ha vandrat runt i vackra, men alldeles för turisttäta Pompeji hela förmiddagen med en guide som pratade genom hörluren i mitt ena öra så slocknade jag som en liten liten ömklig flicka på sängen efter en lunch nere i fiskehamnen. Jag sov i tre timmar utan paus och hade kunnat sova lika många till. Snacka om att det tog på mina krafter! (Sömn = egentid.)

Min, något märkliga fisk-lunch.

Därför uteblev min inplanerade löpning/promenad för att utforska området på egna ben, idag. För att se vad som gömmer sig bakom turiststråken. Var de slingriga, branta vägarna kommer föra mig om jag bara låter dem visa vägen. Tar det en timme eller tre? Jag längtar verkligen efter det. Helst med ipodlurarna i örat och något av det bästa sällskapet jag vet, mig själv.

Mizunos och bleka smalben.

Imorgon åker däremot stora delar av familjen iväg på utflykt, men jag och sambon blir kvar hemma. Jag tror att jag ska tacka nej till andra utflykter. (Måste man se Capri?) Imorgon ser jag fram emot att snöra på mig mina Mizunos, ta med mig en karta, en vattenflaska, min ipod och eventuellt min sambo (men bara om han låter mig bestämma takt, tempo och vart vi ska) och bege mig på upptäcktsfärd. Italien är vackert. Det har jag redan insett. (Men mamma, du skulle inte uppskatta de snirklande vägarna längs med branta stup som det ibland känns som om man är på väg utför när man åker buss. Du skulle förmodligen inte uppskatta utsikten överhuvudtaget.)

Så. Imorgon är en ny dag och då ska det upptäckas, jag ser fram emot ett spännande äventyr. Så kanske man kan hjälpa kroppen att hantera kvällens pizza OCH italienska glass..
(Och nej, pizzan var faktiskt ingen höjdare..)

Den här utsikten vaknar jag upp till varje morgon:

Här står jag och hänger.

Pompeji. Solen har lämnat ränder på min rygg.

Live from Italy

Nu ar vi har. Hela ganget bestar av 16 pensionarer (naja inte riktigt) och sen jag och min sambo samt hans bror och hans sambo. Gardagen bestod enbart av att ta sig hit. Forst med flyg och sedan en fyra timmars bussresa. Maten igar var ganska katastrofal, men jag gjorde en deal me dmig sjalv att den val fick vara det och idag har rutinerna aterkommit. Mat ska vara bra for kroppen.

Idag har vi gatt pa guidad stadsvandring, sant som ja aldrig brukar gora annars och vi travade i maklig takt runt i lilla Sorrento i tva timmar. Avnjot en fantastisk ”Homemade pasta frutti di mare”. Jag hoppa skunna kicka igang hotellets wifi pa min barbara och bjuda pa lite bilder. Vi har balkong ratt ut over vattnet och vaknade imorse med vulkanen Vesuvius pa andra sidan havet. Fantastiskt vackert!

Imorgon hoppas jag komma ivag pa en liten loptur, langs med bargens branta vindlande vagar. Dte kan bli fruktansvart jobbigt. En av gubbarna med pa resan berattde att han gjort 15 lidingolopp och ett antal marathon, dessvarre springer han inte langre, fatta coolt loparsallskap annars!

Livet kanns liksom helt okej..

Mot Italien!

Jaha, livet tycks gå vidare, trots svårtytt plus på vågen imorse. Himlen har inte fallit ner och planet till Italien ska tydligen lyfta, enligt plan. Det verkar som om dagens viktresultat inte stört jordens gång. Dt evar ju skönt det, i alla fall.

Nu väntar Sorrento, Italien på mig. Jag ska njuta fullkomligt. Både utav lite sol, värme och lediga dagar. Men också av svettiga löppass i den förvarnade backiga terrängen. Kul! Efter alla backintervaller så borde jag veta hur man tar sig ann en backe.

Är lite nervös inför hur kosten kommer bli där nere. När jag hör Italien ser jag enorma portioner utav pasta och nygräddad pizza framför mig. Hjälp! Men det kommer nog gå bra. Jag ska äta enligt bli-nöjd-inte-proppmätt-metoden.

Datorn är med, kommer förhoppningsvis kunna uppdatera lite då och då. Ska fota massor! Nu ska jag bara försöka få igen min väska, som jag packat för minst en månads frånvaro, man kan aldrig ha för mycket kläder med sig..

Ciao!

Vägning vecka 39 (. 19)

Vikt: 106,4 kg ( +1,1 kg) (sammanlagt – 26,6 kg)

BMI: 32,8 (+ 0,3)

Jag förstår ingenting. Absolut ingenting. Jag tycker att veckan har varit bra, en hel del träning, helt okej mat med ett försök till fokus på mindre portioner och inte äta för mycket. Några utsvävningar, men inte i grad med det här resultatet.

Nä, jag fattar faktiskt ingenting. Har jag blivit för slapp med mig själv? Har jag kommit till den där nivån då allt gick för lätt och man helt släppt tyglarna? Jag vet inte. Jag känner mig inte ens ledsen, mest jävligt irriterad eftersom jag inte förstår.

Vad är det som har förändrats den senaste tiden som skulle kunna ligga bakom det här? En sak vet jag, som jag har reflekterat över innan, det har blivit några sådana där ”bars” som mellanmål ibland. Det går numera fetbort. Bara en massa sötsliskigt och ingen näring. Bort med det. En annan grej är att vårt kylskåp inte direkt varit fullproppat med frukt och grönt, vilket gör att all man man lagar blir lidande. En tredje grej som är ny är medicinen jag äter, men den borde ju inte ge viktuppgång som biverkning. Den ska ju hjälpa min ämnesomsättning.

Apropå ämnesomsättning så har jag de senaste veckorna märkt av att min mage i stort sett stannat av. Så har det inte varit förut. Nu är det väääldigt långsamt nere i magen vilket gör att jag rätt ofta känner mig svullen i magen. Det är nytt.

Jag försöker inte ”ursäkta” mig och veckans resultat, jag försöker bara förstå det. Jag vill inte gå efter en diet där jag utesluter saker, det fungerar inte i det långa loppet för mig. Därför måste jag hitta den felande länken och rätta till den, istället för att styra om allt.

Nej, oerhört tråkig vägning. Känner mig som värsta viktminskar-bluffen. Å andra sidan, ett kilo är ju inte hela världens heller. Nu är det bara att felsöka och fortsätta fokusera på målet. Ska ju bli intressant när jag om några timmar åker till Italien…

(Och inte blev det någon löpning imorse heller, men det har inget med vägningen att göra. Jag vaknade och kände mig inte helt hundra, ute var det grått och mulet och kroppen ville lätt ha en timmes sömn till. Så då fick den det.)