Lantlig promenad.

Innan vi lämnade landet för storstan, så gick jag och min fina lillasyster ut på en liten rask promenad och pratade en massa skit. Mer sånt. Mer samtal. Vi kikade på en foderautomat som jag antar att vår pappa ställt ut till rådjuren och njöt av att vara på landet, det är ju helt underbart att få dra på sig den stora varma fleecetröjan och bara lufsa runt. Jag älskar det!

Tid: 45 min
Maxpuls: 130
Snittpuls: 110
Kaloriförbrukning: 263

Min fina hingst som snart ska visa vad han går för under ryttare för första gången.

I DID IT!

Jag ville verkligen inte ut och springa idag.
Grinig och less satt jag i soffan i nästan två timmar och bara levde mig in i hur lite lust jag hade.

Så jag gnällde till sambon  för att få medhåll men han sa bara att det var väl bara att sticka ut och springa. ”Det kommer ju kännas bra sen.” Det var inte direkt det jag ville höra, jag ville höra ”Men lilla älskling, om du inte vill så måste du inte, du kan vila idag.” När jag inte fick höra det blev jag mest irriterad och drog på mig hela munderingen och bestämde mig för att tvinga mig ut en sväng.

Jag känner mig själv. Jag vet att jag ar svårt att bortse från det jag hade planerat från början. Så att tänka sig att bara sticka ut och mysjogga, fanns liksom inte. 5 jävla kilometer, tänkte jag. Det är ju skitlångt.

Men sen rullade det på ganska bra ändå. Visst, benen kändes fortfarande sådär halvglada efter alla utfall, pulsen gick upp rätt snabt, det var halt och slirigt i mina slitna Kayanos, det duggade och jag var för varmt klädd, men det var bara att bita ihop och fullfölja. Inte störa benens rytm genom att tänka negativa tankar, utan börja dela upp vändan i olika delar. Jag tänker alltid frammåt. Och i huvudet har jag redan avverkat delsträckan jag är inne på, då känns den restrerande sträckan plötsligt mycket mindre. Om jag tillexempel är inne i början av andra kilometern, så tänker mitt huvud inte att jag har knappt fyra km kvar, utan att jag bara har tre km kvar. Det funkar strålande att lura huvudet på det viset.

Det var tungt, pulsen var hög, benen var trötta och det gick i slow motion…Eller? När jag närmade mig slutet så insåg jag att jag var nära mitt pers på 5 km. 32:34. Jag ökade och sprang sista 500 metrarna med puls över 190, det bara dunkade och benen sved och jag var så TRÖTT. Kommer fram på 32:45, 11 sekunder långsammare än mina snabbaste 5 km någonsin. Inte så illa pinkat och ett helt okej maxtest-resultat inför MarsUtmaningen.

Tid: 32:45
Sträcka: 5 km
Hastighet: 9,16 km/h
Tempo: 6,33 min/km
Maxpuls: 196, 97%
Snittpuls: 169, 83%
Kaloriförbrukning: 507

Jag är rätt grym ändå.

Grinolle.

Jag sitter fast i soffan. VILL INTE UT OCH SPRINGA!

Blä.

Det eviga velandet hit och dit.

Nu är jag tillbaka i Stockholm igen och enligt planen så är det vila eller maxtest på 5 km som gäller. Jag är inte direkt sugen på något av det. Jag känner direkt prestationsångest när jag tänker mig att försöka maxa när jag springer.Att igen fokusera på tid,  distans och hastighet.

Dessutom så har jag ingen lust att åka in till stan för att kunna springa på ett löpband, och ute i snömodden så känns det lite orättvist att försöka springa fort. Förutom de detaljerna så har jag fortfarande lite träningsvärk i benen. Inte för att det smärtar på samma vis längre, men det är ömt.

ÅH, hur ska jag göra?

Säg hej till min mamma..

Idag berättade min fina mamma att jag hade inspirerat henne till att också starta en egen blogg och där dokumentera sin resa ner mot en hälsosammare vikt.

Hon är lite ny i det här och jag är så stolt över henne, kan ni inte kika in och ge henne lite uppmuntrande tillrop? Min mamma har givit mig min kärlek till orden och den skapande-ådran som alltid finns inom mig och det syns på hennes blogg att orden tycker om henne.
Hon har redan gått ned 2,4 kg och har skrivit kloka, ärliga och ”nakna” inlägg om sina tankar och känslor kring sin övervikt och sin kamp.

Det är trögt med vissa saker.
Trögt att ändra svårhanterade beteenden
t ex det där med sug
det kastar sig över mig och jag kan inte värja mig.
Jag bara MÅSTE HA NÅT att stoppa i munnen
just då är jag inte riktigt talbar eller resonemangsintresserad
kanalen är för tillfället blockerad..
Man behöver inte äta hela tiden
man behöver inte ge efter för sug
man kan bara titta på det
och fundera på vad för tanke som satte igång det
Allt det vet jag, men jag har inte kommit på någon strategi än
hur jag ska tänka och bemöta det. förbud funkar absolut inte. Alternativa, nya obanade tankebanor behövs och jag kommer att hitta dem.

Hälsa på henne här och gör både henne och mig glad.

Snöskottning, den nya heta träningsformen.

Jag kanske inte delar min PT:s förtjusning, men snöskottning är utan tvekan bra träning.
Efter en timme hade en knapp tredjedel av verandan uppenbarat sig under de massiva snömassorna. Vilket slit det var! Svetten ångade om mig.
Jag tog på mig pulsklockan, dels för att hålla tempot uppe för att kunna räkna det som träning och för att det är lite roligt att kolla pulsen efteråt.

Tid: 120 min
Maxpuls: 164, 81%
Snittpuls: 130, 64%
Kaloriförbrukning: 1072

Fick sällskap av en prickig hund som tyckte att det var väldigt besvärligt att ta sig fram i den djupa snön.

Fick även sällskap av en älg (om ni kan se den på den dåliga bilden). Dessvärre blev han rädd och sprang iväg ganska fort, hästarna såg dock inte det minsta förvånade ut över sällskapet i hagen. Vem vet, han kanske kommer och smakar hästmat ibland.

Med siktet inställt på snöskottning.

Igår åkte vi ut till landet. Åh, lantluft, hästarna utanför fönstret, enorma mängder snö (Stockholm kan inte mäta sig med detta) och lugnet som bara ger mig ro i hjärta och själ. Underbart!

Killarna är i detta nu uppe och skottar av taket på vårt hus och jag ska ta mig an verandan. Jävlar vad mycket snö det är!
Eftersom min PT hävdar att han brukar längta i veckor innan han får skotta snö och att det är hans favoritträning, så ska jag inte vara sämre, utan gå in för detta med hjärta och själ. Jag gör helt enkelt detta snöskottarpass till min PTs ära.

Lite nya före-bilder.

Ibland när man dammsuger nätet hittar man rester från svunna tider.

Min första tanke; herregud, har jag sett ut såhär?
Min andra; det HAR hänt grejer. På riktigt.

AHHH! Jag är brunett!!

På Noir, mycket nervös. Hur skulle resultatet bli?

TADA:
Vad tycker ni? Var ärliga nu.
Jag är i chock, men ändå mycket nöjd. Jag har ju varit blond (med undantag för en mycket känslig period under tonåren då lila letade sig in i håret, men det ska vi inte prata så mycket mer om.. 😀 ) hela livet och aldrig brunhårig, men förändring är nyttig. Tror jag. Hoppas jag.

Ni kan på samma gång få ge besked på vilken av följande bilder ni tycker är finast, tänkte chocka mina vänner på facebook och träda fram som brunett även där nämligen.

BILD 1

BILD 2

BILD 3

BILD 4

BILD 5

Färgglad morgonträning med smärtade ben.

Färgglatt ska det vara!

Idag vankades det ngon form av träning på morgonen för min stackars kropp.
Men det var inte tal om något ansträngande pass, för mina ben värkte om möjligt, än värre, idag.

Så det fick bli träning med fokus på att värma upp benen mjukt och försiktigt. Långsamt och snällt.

Satte mig smärtsamt på en cykel och trampade. 40 minuter senare var benen måhända fortfarande väldigt ömma, men lite varma i alla fall. Och tiden började bli knapp. Jag fick köra ett snabbt litet maxtest för armhävningar, enbart på knäna, det fanns inte en chans att jag skulle kunna använda benen i en sån övning. Mitt resultat är jag mycket nöjd över, även om det inte direkt mäter sig med mina 407 utfall. 34 armhävningar i sträck. Jag som knappt kunnat göra 10 i sträck i höstas.

Mina fina starka kropp, jag älskar den!

Om träningsvärk kunde döda..

Jag har en hel del att skriva om, men just nu är det bara en sak som snurrar i mitt huvud.

MINA BEN!
Alltså, jag har stolpat runt idag på stan och fått blickar som sgat mer än ord, jag hars ett ut som om jag har något allvarligt fel i mitt rörelsemönster.

Mina ben är döda. Totalt finito. Jag har sådan träningsvärk att jag nästan gråtit i vissa nedförsbackar.

Jag älskar det.
Älskar.

Det är en sådan bitterljuv känsla på något vis.
En ”jag viker inte för något”- känsla.

Nu ska jag sova, hoppas benen känns mirakulöst fräscha imorgon, tror dock inte på det själv..

PS. Tack för alla fina, underbara kommentarer som jag fått de senaste dagarna, jaghinner inte ritkigt med att svara, men jag gör så gott jag kan. Jag vill bara att ni, allihopa, ska veta att det värmer så oerhört mycket och ni är så himla fina. Världens bästa. Tack för all kärlek ni ger mig!

PS 2. Vissa av er i MU, har lite svårt att komma på belöningar eller bra affirmationer, ni som har bestämt er belöning eller er affirmation och kan tänka er att dela med er, skicka en kommentar så ska jag försöka fixa en lista som man kan inspireras utav!

Från stallet till frisören till Blueberry.

Åh, jag kan inte nog säga hur mycket jag älskar min frisör. De senaste veckorna har jag verkligen hatat mitt hår, det har varit slitet, torrt och trist. Vad hände med mina fina, spänstiga lockar?

Idag fick min frisör lite friare händer för att fixa till håret igen och han gör det, som vanligt, alltid lika bra. Dessutom plattade han mitt hår och eftersom jag har lockigt i vanliga fall och sällan kommer mig för att platta, så älskar jag det varje gång.

Extra plus är hårbottensmassagen jag fick när mitt hår blev tvättat, i kombination med massagestolen jag satt i. NJUT!

Nu sitter jag på Blueberry efetr att ha gått omkring i stan och kollat på än det ena, än det andra. Har precis ätit en kycklingsoppa med råris och deras egenbakade fruktbröd med svartböns-röra. Mycket gott! Till efterrätt njuter jag av en smoothie.

Måste få bada i fler ego/hår-bilder. Ni får ursäkta. Imorgon ska jag nämligen färga håret, brunt! Jag har aldrig varit  mörkhårig så det ska bli väldigt spännande. Vad tror ni, kommer det passa?

Mitt hår är viktigt för mig, jag älskar mitt hår. Kanske därför jag blir så nervös vid tanken på att förändra det. Men, jag har intalat mig att förändring är bra, att det alltid går att fixa tillbaka om det blir dåligt och att håret ju faktiskt växer ut.

Morgonridtur i vinterland.

Det var så vackert ute imorse när jag var ute i stallet och red. Fortfarande minus ute, med en sol som lurade bakom molnen. Min häst var pigg och inte helt lydig, hon ville helst galoppera i lössnön. Själv ville jag mest njuta av stunden. Morgonridturer är så härliga, bara jag och hästen (och alla morgonpigga skidåkare..).

Om jag hade ont i benen? Skämta inte!

Morgonstund har guld i mun.

Nu ska jag åka till stallet och rida en härlig morgonritt.
Värken jag idag har i mina ben är helt fruktansvärd. Jag har svårt att gå (får gå med raka ben, stolpar fram), jag kan inte resa mig eller sätt amig ner.
Att då ta sig upp på en häst och bemästra den, kan bli mycket spännande.

Jag hoppas på att jag sitter kvar, men det finns inga garantier.

Middag när den är som godast:

När någon annan lagat den åt en.
När jag kom hem efter en härlig, fartfylld, smärtsam (mina beeen!) ridtur, kom jag hem till detta.
Mögelostgratinerad kycklingfilé med rotsaker i ugn och ärtor. Ljuvligt gott.

Imorgon blir det en välförtjänt vilodag, med ridning och hårklippning på schemat. Kanske hinner träffa några fina vänner och  plugga lite också..

Jag har försökt sammanställa vilka som ska vara me p å MarsUtmaningen än så länge, till höger. 35 stycken har jag fått oss till hittills.
Kolla om du är med på listan, att din bloggadress, om du har en sådan, är rätt. Om du inte fins med, hojta till så fixar jag det genast, det var så många att hålla reda på!