Posts Tagged ‘träningsglädje’

Nej man kanske skulle vara lite överambitiös..

augusti 24, 2010

..och beta av ett 45 minuters spinningpass innan dagen närmar sig kväll?

Det gäller att smida medan järnet är varmt och just nu vill jag mest bara träna hela tiden. Träningsglädje deluxe. Jag kanske kan smitta av den här träningsglädje på spinningen så att jag blir spinningfrälst? Det vore perfekt, min onda fot och allt! Önska mig lycka till!

Annonser

NU..

juli 23, 2010

..vaknade träningsabstinesen och viljan att pumpa endorfiner i kroppen. Som jag har saknat den känslan.

Jag längtar till imorgon då jag ska träna något, vad som helst. Fina fina kropp, jag visste väl att det var bäst att vänta in träningsglädjen. Krigaren är vaken!


Längtar eter dne svettiga härliga känslan. Både under och efter passet.

Två personbästa, en blodig tå och magsmärtor i ett och samma pass.

april 26, 2010

(Hej då jante. Det här måste ni läsa!)
JAG ÄR GRYM!
Jag är en evighetsmaskin. Men vet ni vad, från och med idag är jag även en snabb evighetsmaskin. Jag är snabb. Snabb.

Jag hade pratat med den kompis som bor på söder om att hitta på något, ledig söndag och sådär. Efter en brunch med en annan vän i Solna så tänkte jag att det kanske skulle vara mysigt att springa hem till henne. Snorkka dit, som alla coola löparbloggare kallar det. Men jag ville inte springa snabbt, jag ville mysjogga och hålla pulsen och tempot lågt och lugnt. Inget prestationskrav. Ingen stres. bara njuta utav vägen som till stor del kantas utav vatten.

Och det går liksom av sig själv, pulsen är snäll, jag är glad, vattnet är vackert. Stockholm visar sig från sin bästa löparsida. Svalt men vackert. Inte kallt, inte varmt. Bara friskt och ljust ute. Underbart. Jag bryr mig inte så mycket om klockan, det tuffar på, inte så snabbt, men jag tar mig framåt.

Sne kollar jag på klockan för att bara checka läget. Hur långt har jag kommit? Byter display från tid och puls, till tid och sträcka. Det tar ett tag för min hjärna att koppla att jag redan hunnit tre km och det har inte gått 20 min, inte ens nära. Kan det stämma? Kan det ha gått så fort? Jag har ju inte ens ansträngt mig? Alla mina beräkningar stämmer, jag är tre km hemifrån. Jag startade för mindre än 20 minuter sedan. Ändå tänker jag inte mer på det utan fortsätter.

Väl på Kungsholmen tappar jag bort mig då jag tänker gena över hela skiten och inte springa längs med vattnet den biten där det är så mycket nybyggt och avstängt. Har ingen aning om var jag är. Börjar fundera på om jag ens är kvar på ön.. Tittar på klockan och inser till min stora chock att den visar på 4,9 km och med gott om tid på mig för att hinna 5 km under 30 minuter. Jag blir så chockad att jag stannar! Sen inser jag ju att jag måste ju springa för att slå mitt PB så stort. Så jag springer mitt livs snabbaste 5 km på 29:19 min. Jag har bildbevis! Det är alltså en putsning på mitt PB med dryga tre minuter.

Fortfarande förvirrad på Kungsholmen, känner inte igen mig någonstans, vet knappt åt vilket håll jag ska springa längre. Blir dock upplyst av liten tant att jag befinner mig på rätt ö, är i Kristineberg och på rätt väg. Skönt. Lotsar mig fram till vattnet och fortsätter tryggt min mysjogg mot södermalm. Efter åtta kilometer så hugger det till i magen, ganska ordentligt. Pannkakorna efter brunchen har hoppats omkring ordentligt och börjar nu protestera. Va fan. Jag sänker tempot för att inte få håll och mysjoggar mig fram till västerbron, beger mig upp på den och kikar på klockan igen. Men va fan (igen)! En knapp kilometer kvar och det har inte ens gått en timme! Där någonstans började jag nog fatta att något har hänt med mig. Jag är numera superElla som bara flyger fram. Ingen mer mysjogg här inte. Med krampande magvärk pressade jag på så gott det gick och stannade än en gång förbluffad för att ta ett bildbevis på klockan, när milen var passerad.

64 minuter är nu mitt PB för milen. Det är åtta minuter snabbare än det personbästa jag tog för några veckor sedan som jag var så sjukt stolt över. Det är 13 minuter snabbare än jag sprang mitt förra PB från tjejmilen förra året. DET ÄR JU SJUKT!

Trots magvärk som nu blivit som en blanding mellan håll och maghugg, forsatte jag. Tänkte än en gång på Jillian Michaels ”Push through the pain” och bestämde mig för att magontet inte skulle ta kål på mig, så då kunde jag lika bra köra på. Sprang hela vägen till Mariatorget och stannade inte förrän jag nådde min kompis port.


Ursäkta bild på omålade tånaglar och ganska otrevlig fot, vill mest skryta med blodet, märkte det dock inte alls när jag sprang. Så cool, så hardcore. Mitt ansiktsuttryck till vänster beskriver smärtan jag kände i magen sista kilometerna.

Jag är superwoman, jag är helt fantastiskt grym. Men det bästa av allt. Jag är snabb.

Tid: 82 min
Sträcka: 12,53 km
Tempo: 6:33 min/km
Hastighet: 9.17 km/h
Maxpuls: 183, 90%
Snittpuls: 169, 83%
Kaloriförbrukning: 1153

Jaha, vad säger man om det?

För att träning ska vara rolig, gör den rolig!

mars 28, 2010

Ibland får jag mail och kommentarer som berör motivation och träning. Hur gör jag för att tycka om träning, eller hur har jag gjort för att komma till den punkt att jag älskar min träning? Jag ska skriva mer ingåend eom min ”resa” men jag kom att tänka på det lite lätt idag när jag hade tränat.

Jag vet inte riktigt hur det gick till från början, jag har nog mest bestämt mig för att jag tycker om att träna. Den inställningen har sedan gjort att träningen har känts rolig. Hög puls har kopplats ihop med bra känslor istället för negativa.

Idag var jag seg och trött och inte så sugen på att träna, förrän jag kom på att jag ville spela squash igen. Jag hade ju min premiär på squashplanen för några veckor sedan med Sara och tyckte då att det var sjukt roligt, och effektiv träning! Min sambo har spelat en hel del förut och i närheten av där vi bor ligger en squash-hall. Vi hade tur och fick en bana på 45 minuter på en gång.

Tid: 45 min
Maxpuls: 178, 88%
Snittpuls: 163, 80%
Kaloriförbrukning: 581

https://atatranakampa.files.wordpress.com/2010/03/img_3632.jpg

Squash är så roligt! Det är hög puls och ju mer jag fick in snitsen, desto tuffare blev det. Idag gick det riktigt bra! Även om jag fick stryk med råge utav sambon, så kunde jag sätta emot ibland. Jag hade gärna fortsatt 45 minuter till. Ledordet för dagens träningspass var att det var så roligt att det inte kändes som träning, förstår ni vad jag menar? Det är som dans, eller att dra ihop en gäng kompisar och spela fotboll. Det är kul!

Det, tillsammans med gårdagens pass, påminner mig om att för att träningen ska vara rolig, måste jag göra den rolig! Vad som är roligt för mig vet jag bäst själv. Vissa älskar känslan av att lyfta tyngre och tyngre vikter, andra måste ha en match för att det ska vara kul, andra älskar all  träning i naturen, vissa vill vara sociala i sin träning. Och så vidare. Träning kan vara så mycket, det kan vara precis det du vill att det ska vara. Utnyttja det, lär känna dig själv och vilken typ av träning som du gillar, är mitt tips till alla som kämpar med träningsmotvationen.

Min söndag avslutades fint med 12-bitars sushi, nu är jag nöjd, glad och belåten.

En heldag i gott sällskap:

mars 7, 2010

Idag var dagen då det var dags att testa squash för första gången. Jag har tjatat på min sambo länge för att få med honom, han har spelat en del tidigare och jag har varit taggad som tusan på att testa, men inte.

Så när Sara ville hitta på något, passade det perfekt.
(Var svårt att låta bli att skriva något fyndigt i rubriken såsom ”En heldag med Träningsglädje” eller ”Jag, Träningsglädje och squashen” eller ”Träningsglädje med Träningsglädje”. Jag höll mig dock..)


Visst är vi snygga? vet precis hur vi ska föra oss på en squashbana.

Efter en ganska knapphändig introduktion, så var vi igång. Det var kul! Och jobbigt. Det blir definitivt jobbigare ju bättre man blir, när man börjar röra sig mer över planen. I början var vi kanske inga stjärnskott, men det tog sig, och roligt hade vi utan tvekan. Glädjen när vi lyckades få igång lite längre spel var stor. Och svettades gjorde vi.

Tiden sprang dessutom iväg, även om vi fick lite längre spel då vår bana blev ledig i förtid. Super!
Bollen var både uppvärmd och nedvärmd, nästa vända hoppas jag inte dröjer alltför länge, det var ju så himla roligt!
Bra puls också.
Alla som inte har provat, bara måste testa!
Tid: 70 min
Maxpuls: 182, 90%
Snittpuls: 152, 75%
Kaloriförbrukning: 803

För att ge våra kroppar lite energi blev det sedan en låång senlunch på Café Noco.

Vad sägs om att sedan avsluta en superdag med en supertjej med lite melodifestival ochmat som jag tillagat, strängt synad av min sambo som visade sina starkaste dominanta kökstalanger. Tror maten gick att äta ändå..

Härligt! Fler sådana här dagar!

Jag älskar älskar ÄLSKAR löpning!

februari 13, 2010

Åh, jag vet inte i vilken ände jag ska börja. För det första, tänk att jag ens funderade på att sluta springa!? Hur dum får man bli?

Idag, när jag hade kommit hem från stallet hade jag redan innan bestämt att jag skulle ut och springa. Inga ursäkter, inget ”Nej jag kanske ska vila idag istället?”Jag tyckte så himla synd om mig, kände mig ensam, uttråkad, osugen på att göra något och less på ännu en kväll hemma utan några planer. Bara den där löpturen.

Efter mycket om och men så drog jag på mig hela outfiten, ganska osugen, tog med hunden ut, lämnade gps-pucken hemma och bestämde mig för att inte springa mina vanliga vägar, alltför att slippa prestationskravs-tankarna och slippa jämföra med hur långt jag kommit med hur långt jag brukar ha hunnit på den och den tiden. Jag gav mig ut i ett närliggande bostadsområde och bara lät fötterna bestämma riktningen. Givetvis visade det sig vara en väldigt backig historia. Jag hittade på riktigt en vägg, backen var så brant att i snömodden så kändes det som att jag halkade mer tillbaka ner än tog mig uppåt. Men upp kom jag.

Pulsen gick givetvis upp på grund av alla backar, men ändå, benen kändes starka, hjärtat pumpade glatt och starkt. Andingen var lugn. Glädjen var påtaglig och närvarande hela tiden. Alla mina negativa känslor bara rann av mig.
Kan man uppleva runners high i ett snöigt villaområde en lördagskväll i ett mörkt februari, så är inget omöjligt.

Jag hade bestämt mig för 30 minuter idag igen och kände hur en lång raksträcka bytte skepnad från transportsträcka till ren njutning.jag ville aldrig att det skulle ta slut. Tempot var helt perfekt, jag var helt perfekt, vädret var perfekt, underlaget var perfekt, temperaturen innanför jackan var perfekt, temperaturen utanför jackan var perfekt, hunden lydde perfekt. Livet var helt perfekt.

Jag sprang fram till en utsatt punkt, 31 minuter klämtade klockan. I kroppen pulseradeendorfiner och ren, skär lycka. Promenaden hem gav mig tid att reflektera över mina känslor. Tid att reflektera över hur ytliga de negativa känslorna egentligen är, de är inte sanningen. Jag har löpningen som medel att spola bort dem. Det ska jag försöka komma ihåg framöver.

Vilken underbar lördag.

Tid: 31
Maxpuls: 184, 91%
Snittpuls: 161, 79%
Kaloriförbrukning: 407

Promenaden hem:

Tid: 12
Maxpuls: 169, 83%
Snittpuls: 138, 68%
Kaloriförbrukning: 117