Känslan av att aldrig räcka till.

Oj, vad mycket tankar och känslor som rörts runt i mitt huvud den senaste veckan.

Jag läste i senaste numret av ToppHälsa artikeln ”7 steg till ett hälsosamt och jämställt liv”. Det var inte jämställdshetsfrågan som väckte mitt intresse, utan en simpel  liten mening angående härskartekniker, som fångade hela min uppmärksamhet och som sedan dess har snurrat i mitt huvud. Det var meningen som handlade om dubbelbestraffning.

”Att kvinnor har dåligt samvete för att de försummar familjen när de jobbar, och för att de försummar karriären när de är hemma.”

Den där meningen har förföljt mig sedan dess och jag har vänt och vridit på den och inte bara en tioöring, utan flera, har trillat ner under tiden. Jag känner igen mig. Inte på så vis att jag slits mellan dåligt samvete över karriären/familjen. Utan bara det faktum att jag slits mellan dåligt samvete över allt jag gör/inte gör.

Den senaste tiden har det blivit mer och mer tydligt för mig själv, att jag hela tiden jagar mig själv. Jag känner mig sen, på väg, stressad och sen, i stort sett jämt. Har jag en helt ledig dag, pickar en oroväckande stress i bröstet på mig, redan på förmiddagen som säger ”Hur ska jag hinna hur ska jag hinna hur ska jag hinna”. Min mentala att-göra-lista växer i rasande takt och den går aldrig att beta av. När jag inte är i stallet, har jag dåligt samvete över att jag försummar min häst, att hon inte får den tillsyn/motion hon behöver. Om jag tar god tid på mig i stallet, har jag dåligt samvete över att jag kommer hem sent/missar träning/inte pluggar/inte träffar mina vänner/inte städar eller lagar mat/inte umgås med min sambo. Sen kan vi vrida och vända på alla situationer i en evighet. När jag umgås med min sambo, känner jag att jag borde träna/plugga/vara i stallet. När jag pluggar får jag dåligt samvete för att jag inte tränar/är i stallet/träffar mina vänner. Osv osv.

Mer destruktivt beteende får man leta efter, enligt denna ”dubbelbestraffning” kan jag ju aldrig räcka till. Jag kommer alltid vara jagad, alltid känna mig stressad, aldrig hinna vara på alla platser samtidigt, göra allt jämt. Jag blir gråtfärdig bara av att tänka på det här. Vad är det för liv att leva? Att aldrig kunna vara närvarande i nuet.

Jag känner helt enkelt att jag inte räcker till. Jag räcker inte till.

Som tur är inser jag någonstans att det här inte är hela sanningen och att jag måste göra något, ganska drastiskt åt det här. Jag vill ju nämligen inte hela tiden känna mig stressad, framförallt inte när det som gör mig stressad, till  mångt och mycket är sådant som jag vill göra (vara i stallet, svara när det ringer på min mobil, träna, blogga, umgås med mina vänner och min sambo osv). Men jag vet helt enkelt inte riktigt hur jag ska gå tillväga?

För mig är problemet snarare känslan av att vara stressad, än den aktuella stressen när jag verkligen har något att vara stressad över. Ofta gör den stressen mig fullkomligt apatisk = jag får ingenting gjort = jag blir ännu mer stressad . Eftersom jag pluggar psykologi (och på fredag har en tenta = STRESS! som inbegriper just området stress), så vet jag hur skadligt det är med psykisk underliggande stress, det är inte bra för hälsan någonstans kan jag bara informera.

Så, nu måste jag fundera på det här några vändor till, tvinga mig att sluta jaga mig själv och se över hur jag ska strukturera mitt liv för att slippa känna den här hetsen. Men kanske framförallt, sänka kraven på mig själv. Jag älskar ju mig själv, precis som jag är. Det får jag inte glömma.

Annonser

Etiketter: , ,

3 svar to “Känslan av att aldrig räcka till.”

  1. kroppstransformation Says:

    Det här är verkligen ett sånt läge, egentligen ett alldeles fantastiskt underbart läge, då du tittar inåt, reflekterar och bearbetar.
    för nu är du redo att titta på vad du begär av dig själv.
    dina krav på dig själv, dina måsten och tankar om vad du borde och ska
    och vad du anser att du ska klara av
    Vad du vill med livet.

    jag kan se att du blivit hetsad under hela din uppväxt
    att tävla, bli snabbare, smartare, klurigare och bättre och komma först, klara mer.. etc etc
    Föräldrar vet så lite
    försöker, gör sitt bästa
    och ibland sitt sämsta, för så låg var bästa-nivån just då
    de försöker också komma undan, ibland köpa sig lite egentid att vegetera på.
    Nu är det du som får sortera ut och rensa i röran
    gå igenom och spara bara det som är värdefullt
    och hiva ut all annan tankebråte.
    Det är på många sätt plågsamt
    men samtidigt ett steg framåt

    Och du klarar det
    du är redo
    du har allt som behövs
    du är en sol i dig själv

    min famn är alltid öppen för dig
    jag älskar dig, alltid alltid

  2. Träningsglädje Says:

    fint skrivet i kommentaren ovan. 🙂 jag känner igen mig lite, men på ett annat sätt. jag är en doer och kan få dåligt samvete när jag inte får utöva mina ”doing-egenskaper” t.ex. på jobbet. understimulansen ger mig en känsla av att inte ha gjort något och att det är mitt fel. men för min del handlar det om ständigt påminnelse när känslorna dyker upp, och jag måste ständigt tillrättavisa mig själv. jag hoppas att jag snart ska förstå detta själv utan mina egna pekfingrar och tror jag är på god väg. så det är mitt tips – en inre dialog…

  3. Madde K Says:

    Jag rekommenderar att du testar mindfulness när du känner av stressen. Det kan hjälpa dig att fokusera på nu:et och njuta av stunden, när du är i stallet, myser med sambon, är på resturang och när du tränar. Det finns många hemsidor om det, och du har säkert hört talas om det. Jag tror det kan hjälpa 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: