En seger, om än en liten sådan.

Idag när det var dags för träning så var inte med på noterna.
Oavsett vad min kropp ville eller inte ville, så ville inte jag dte allra minsta träna. Jag komme rinte ihåg när jag sist kände mig så oerhört less över att behöva gå till gymmet. Träningsglädje? Nowhere to be seen.

Jag som vet att träning är roligt, att träning ska vara roligt (om än tuff och svinigt jobbig också) tycker inte om att tvinga mig när jag faktiskt så tydligt inte vill. Jag hade nog känt mig nöjdare om jag inte haft tid med min PT, för då hade jag ju kunnat ”leka” lite i gymmet, bara göra något som inte kräver så mycket utav mig, men som ändå får mig att komma igång. Men helst av allt ville jag bara slippa.

Tårarna rann (det har varit mycket sånt på sista tiden, herreguuud vilka mood-swings!) och jag velade mellan att avboka och att gå. Tog mig till slut dit. Bad om ursäkt till min PT som verkligen har fått jobba i motvind några gånger med mig nu. Han log bara och sa att vi helt enkelt skulle göra något vi inte brukar öra. Vi körde en timme styrketräning, enbart i gymmets äldre och mer udda maskiner. De som jag aldrig testat förut. Så det hela blev mer som en lek. Vissa maskiner var i stort sett lika svåra att sätta sig i och förstå hur de skulle fungera, som att väl utföra rörelsen.

Lovade att vara utvilad, pigg och glad till nästa pass. Gick ifrån gymmet, gladare än när jag gick dit. Men framförallt var jag nöjd med att jag gick dit, trots mitt motstånd och gjorde det jag skulle.

Etiketter: PT, Styrketräning, Träning