Man minns det man valde bort, men inte det man valde?

Kloka Frida kommenterade på mitt planeringsinlägg och tyckte att det var lite väl luddigt att skriva ”någon glass” med kommentaren ”då jag själv vet med mig att det är lätt att glömma bort dem ätna men komma ihåg dem oätna.” För övrigt har Frida helt rätt angående luddigheten, det är luddigt och jag vet inte riktigt om jag ska skärpa det mer. Jag ger mig själv några dagar till för att se hur ofta det egentligen blir glass utan regler.

Men kommentaren väckte tankar kring just det där om vad man minns och hur det påverkar valen framöver. För om jag har lättare att minnas det jag har valt bort, om de minnena på något vis lättare triggas fram, då kommer jag leva i en tro att jag hela tiden nekar mig själv saker. Om jag istället minns det jag har ätit/valt/gjort, då lever jag ett helt annat liv.

När det kommer till mat, så tror jag att Frida har helt rätt, det ÄR lättare att minnas de glassarna jag har avstått från och svårare att komma ihåg de som jag åt. Kan det ha att göra med att man lägger större värdering vid de glassar man aldrig får ”chansen att uppleva”? Som att glassen smakar bättre i huvudet, än vad den egentligen gör, när man väl äter den. Minns vi hellre en smaksensation som är helt igenom ”uppdiktad” i skallen och som vi nekades, än den glass vi åt, som var god, men inte lika fantastisk som hjärnans bild av en glass är?

Ja ni hör ju, jag är totalt förvirrad. Vad tror ni?

Etiketter: glass, hjärnan, minnen