Woho, milen avklarad.

Jag kan direkt säga att om mitt pannben inte vore så tjockt, så skulle jag nog inte fullföljt dagens mil. Det var sååå jobbigt, mest mentalt faktiskt. Foten kändes helt okej, den var stel i början och värkte lite någon gång under löpturen, men överlag kändes den okej, nu några timmar efteråt känns foten fortfarande bra.

Själva löpningen då?
Nej fy fan vad jobbigt!
På funbeat, som jag hyllat tidigare, finns det en utmaning som pågår under hela vinterhalvåret. Passande nog kallas den VinterUtmaningen. Den innebär att man springer en mil, på samma plats, en gång i månaden från oktober till mars, den registreras som en ”tävling” och alla som är med i VinterUtmaningen är med och ”tävlar” mot sig själva och varandra. Vilket är en superbra inspiration för att hålla motivationen uppe.

Det jag skulle komma till var att utan ”tävlingen” ovan, så skulle jag inte genomfört enmil idag, för jag var oerhört osugen på att springa och i varje steg sat den lille jävulen på min ena axel och sa ”Ge upp” eller ”Gud vad jobbigt det är, gå en bit..” ”Du måste inte springa hela vägen om du inte vill..” och så vidare. Men nu skulel jag ju få ihop min mil i November för att inte missa Novembertävlingen också. Oktobertävlingen fick jag ju passa på eftersom min fot var skadad. Jag ville inte passa i November också, bara för att jag, mentalt, inte orkade. Samtidigt som den lille ”Nej-jävulen” viskade i mitt öra, så blev mitt pannben tjockare och tjockare och det spelade ingen roll att jag valt en runda som innebar att jag sprang om samma vända två gånger (=dötråkigt) eller att det började regna (=härligt!) eller att min hund var förbannat jobbigt (när hon var lös lyssnade hon lite som hon ville och när hon var kopplad, var hon bara jobbig. Som tur var så var vi nästintill helt ensamma ute och hon fick vara lös.), jag fortsatte nöta, den ena foten framför den andra. Ett två. Hela tiden.

Så, det var en kamp mellan viljan och oviljan, Viljan vann, än en gång. Min vilja har blivit stark och stolt och accepterar sällan ett nej. Det är jag mäkta stolt över.

Så, milen blev avklarad idag, det kändes tungt, det kändes långsamt. Men ändå så tangerade jag mitt eget PB från Tjejmilen i somras. Inte så tokigt va? Visst, det är en bra bit kvar innan jag är snabb, men jag är snabb för att vara jag, så det så!

Tid: 76 min
Sträcka: 10 km
Hastighet: 7,89 km/h
Tempo: 7,36 min/km
Maxpuls: 183
Snittpuls: 166
Kaloriförbrukning: 975

När jag kom hem passade jag på att göra 20 armhävningar och stå 2 minuter i plankan, men dte var segt. Dessutom inse rman hur smutsigt golvet är när man ligger och tittar ner på det, helt ohållbart. Måste städa.

Etiketter: löpning, Träning, Vinterutmaningen