Posts Tagged ‘viknedgång’

Förändringar jag märker, utav viktnedgången, del 1.

januari 28, 2010

Det är klart jag märker av min viktnedgång på oerhört många vis. Både praktiskt i vardagen och mentalt.

Jag tänkte försöka lista de som jag kommer på här framöver.

  • Jag kan gå in i en vanlig klädaffär och faktiskt hitta ”vanliga kläder”. Än har det inte gått så långt att jag gör det utan att reflektera över det. Eller utan att känna ett litet hugg av rädslan över att jag inte kommer hitta något ”stort nog”. Men jag kan och jag slipper alla förbannade fula plus-size kläder. Hurra!
  • Jag kan vira även vår elite mindre handdukar runt kroppen! Vilket betyder att jag inte behöver ta me dmig ett badlakan till gymmet om jag ska duscha där efetr ett pas,s utan kan packa ner en vanlig liten handduk. Dte kanske låter löjligt, men för mig känns det fantastiskt.
  • Jag tänker inte lika ofta på mat. Jag längtar inte efter mat på samma vis som förr, min tid uppfylls inte av tankar på att äta (vad, var, hur, när). Mat är helt enkelt inte lika viktigt för mig längre. Det är en enorm börda att lasta av axlarna. Jag tror inte att jag är helt ”frisk” än, men det går åt rätt håll.
  • Kläder sitter bättre på mig.
  • Jag tänker inte lika ofta på hur min omgivning ser på mitt utseende.
  • Jag handlar ”vad jag vill” utan att fundera särskilt mycket på vad andra i butiken ska tänka.
  • Jag får plats på mindre yte. När jag åker flyg/buss/tåg/whatever så är dte inte lika trångt och jobbigt längre. Jag får plats!
  • Saker är inte lika jobbiga längre. Oavsett om dte handlar om att springa för att hinna i tid till bussen eller om det är en bit att gå dit jag ska, så är inte tanken ”Jobbigt!” utan helt neutral. Jag blir inte heller lika ansträngd av att göra sådana saker. Jag kan panikspringa för att hinna med ex bussen och sen blir jag inte toksvettig eller jätteandfådd.
  • Jag har bättre kroppstemperatursreglering. Jag har inte samma problem att anpass amig till olika temperaturer. när min kille dör av svett under täcket tycker jag att det är behagligt, när han fryser, tycker jag att det är behagligt. Jag eftersvettas inte lika mycket. Jag svettas överhuvudtaget mindre nu.
  • Jag kan ”vika ihop” kroppen mer nu, sitta med knäna uppdragna mot bröstet, sitta i min sambos knä, böja och komma åt bättre med min kropp. Det är inte lika mycket som sitter i vägen så att säga..
  • Jag har köpt ett par ridstövlar! Det trodde jag aldirg skulle hända, mina vader har alltid varit för stora, men nu har jag ett par vinterfodrade ridstövlar. Helt otroligt!
  • Jag kan dra på mig en av mina sambos koftor/hans jacka eller dylikt, det är kanske inte perfect fit, men de går på i krisfall. Det sitter väl någon form av ideal bild i skallen på även mig, när tjejen går omkring iklädd sin pojkväns skjorta, har aldrig varit möjligt förut..
  • Jag går inte in i saker på samma sätt längre, min påstådda ”klumpighet” har helt klart minskat. Det känns som om jag har bättre koll på var kroppen slutar.
  • Bättre självkänsla och självförtroende.
  • Istället för att känna mig ”tjock och äcklig” när jag tittar på min kropp i spegeln reflekterar jag över den som ”stark och fin”. Det är en väldigt väsentlig skillnad. Mn kropp är nu min vän, inte fiende.
  • Jag är mer avslappnad kring min vikt, kan prata öppet omd en med min omgivning. Dte är inte heller längre tabu att berätta vad jag väger. Min vikt är numera bara en siffra som påverkas av omgivningen, jag vet att jag kan förändra den och därför ligger inte lika stort värde i vad siffran visar just för dagen. Det ligger ingen skam i det.
  • Jag har knappt några bröst kvar, det är ganska hängigt så at säga…
  • Jag har bättre kontakt me dkroppen. Lyssnar påd en mer och känner efter mera. Försöker att inte låta gamla hjärnspöken styra och ställa.
  • Jag är inte lika mån om att vara till lags eller att vara överdrivet glad och trevlig jämt. Förr fick jag kompensera mitt utseende med en extremt tillmötesgående personlighet, för att bli accepterad ( mitt huvud var det i alla fall så). Nu har jag dagar då jag tillåter mig att inte vara supersocial elelr superglad. Jag är jag och känne rinte behovet att spela över längre = sundhetstecken. Jag vågar också säga nej.
  • Jag kommer inte med ursäkter eller anledningar till varför jag behöver äta. Om jag behöver äta, så äter jag utan att urskuldra mig, varför skulel jag göra det?
  • Jag märker mycket tydligare på människor i min omgivnng hur de tröstar sig med mat, ursäktar sitt ätande på olika sätt eller liknanade. Den är helt plötsligt som en öppen bok, hela min omgivning.
  • Jag får mer uppmärksamhet från killar, mer öppet. Jag har de senaste åren aldrig haft problem att träffa killar, men jag upplever att den uppmärksamheten nu kommer mindre förklätt och mer öppet.
  • Jag blir nöjd och när jag blir nöjd, slutar jag äta.
  • Jag ”plågar” mig inte med äcklig kalorifattig mat eller med träning som måhända är ”effektiv” men som jag starkt ogillar, i onödan. Jag vill ha kul med mig själv.
  • Jag straffar inte mig själv för att saker har gått dåligt i samma grad som förr. Jag är mer fokuserad på att komma på banan igen istället.
  • Jag mår bättre.
  • Jag är sällan sugen på godis/chips eller liknanade. (Å andra sidan åt jag väldigt lite sådant tidigare också, men då hade jag rätt ofta ett sug efetr det ändå)
  • Jag känne rinte att vikten hindrar mig fårn att göra saker på samma vis som jag kände förr. Jag vågar mer. Jag gör saker jag aldrig skule gjort förut, utan att blinka.
  • Jag kan ha jeans.
  • Min sambo kan krama om mig på riktigt och får armarna ordentligt runt om mig.

Det finns så mycket mer, som jag inte kommer på just nu. Men det kommer! Jag har ju 26 kilon kvar att gå ner..