WTF!?

Feber?!

Vid elva började jag känna mig konstig. Ingen lunchhunger vid tolv, trots den tidiga morgonen. Efter en frossa som jag trodde berodde på trötthet försökte jag sova någon timme. Inlindad i den varmaste filten, fullt påklädd. Jag frös som ett djur!

Tillslut lyckades jag somna och vaknade nyss, kokhet. Tempade och visst fasen har jag fått feber. Jag blir illamående vid minsta tanke på mat och vatten försöker jag tvinga i mig. Hur sjutton gick det här till? Jag är aldirg sjuk. Jag var mycket sjuk förut, för flera år sedan,, när jag tränade hårt och aldrig lyssnade på kroppen och sket i att ge den bra näring. När jag inte sov ordentligt och struntade i vilodagar. De senare åren har jag varit bortskämd med att ha något av en järnhälsa. Trots att människor runt omkring mig dragit på sig det ena efter det andra, har jag som värst blivit lite förkyld eller fått urinvägsinfektion.

Det är nästan så att det känns lite häftigt att ha feber. Det var så länge sen! Men inte tillräckligt häftigt för att jag inte ska känna mig sjukt less, liten och i behov av omvårdnad. Världens bästa lillasyster är på väg hit (hon är ju helt fantastiskt!) med det enda jag just nu kan tänka mig att få i mig. Isglass och smoothie. Det är värt hur många trisslotter som helst just nu. Det är liksom något magiskt med glass som kan göra vem som helst frisk. Tanken på att öpna klskåpet och äta något där, typ en banan, ger mig dock kväljningar.

Lagom till skolstarten och allt, vilken tajming! (Nej jag är inte bitter…)

(Lotta, det blir nog ingen box ikväll, damn it!)

”Fall inte för tröstätandet och de snabba kolhydraterna!”

Jag har fått mail, kommentarer och pepp från alla möjliga håll och budskapet ovan har varit ganska genomgående.

”Fall inte för tröstätande och de snabba kolhydraterna nu när du är sjuk!”

Som om någon läst mina tankar.
Jag får bekänna att jag redan fallit, stenhårt, några gånger. Fast, jag räknar inte måndagens godisintag som ett fall, det var planerat och ljuvligt och helt underbart. Men sen var det där med att inte stoppa saker i munnen bara för att man är uttråkad/ledsen/stressad/sjuk/inte kan träna bort sina känslor.

Så det är väl lika bra att jag bekänner färg. Jag har fallit för frestelsen, jag har ätit bara för att ha något att stoppa i munnen. Det är dock inget jag känner mig upprörd eller ledsen över såhär i efterhand, men lite dumt känns det ju, för det leder mig ju inte direkt framåt. Nog för att den stora, fantastiska kanelbullen igår med två små kakor till var väldigt goda och kändes ”välförtjänta” mitt i all stress med att få ihop grupparbetet, men inte tusan var den särskilt motiverad. Framförallt inte om vi plockar upp ett litet minne från i tisdags, när jag bara råkade äta en kanelbulle när jag stannade och tankade. Och hur var det nu i helgen? Ingick det inte kanelbullar på frukostbuffén?

Herregud. Jag har blivit kanelbulleberoende!

Jag önskar liksom att jag kunde säga att ”Herregud nej, jag skulle väl aldrig falla för frestelsen.” Som om det vore den enklaste sak här i världen. Men det kan jag inte, så jag antar att det gör mig, mänsklig? Normal?

Men nu ska den här mänskliga individen sätta lite hårt mot hårt, för i dagar utav sjukdom, väldigt inaktiva dagar, så kan man ju faktiskt strunta i de snabba kolhydraterna. I dagar av träning och friskhet, så kan väl en kanelbulle få slinka ner nån gång ibland, då får man bara öka tempot lite extra på löpbandet så är det inget mer att hetsa upp sig över. Men det är så dumt att ge kroppen mer energi, när den inte gör av med någon. Och på måndag ska jag ju väga mig, oavsett. Och då skulle det ju kännas ganska skönt om det inte sitter en massa kanelbullar på vågen och skrattar åt mig ”Du föll för frestelsen, du föll för de snabba kolhydraterna, haha!”

Så nu, kära läsare, drar vi åt svångremmen lite. Inte så mycket, bara lite.
Och jag ska försöka att inte falla för frestelsen något mer, den här veckan.

Inte helt bra idag heller.

Men jag mår deffinitivt inte lika dåligt som jag gjorde igår.
Fortfarande har jag dock ont och ingen riktig energi att göra något.
Alla som har haft UVI vet väl vad jag menar när jag säger att jag inet ritkigt vill ge mig väg för långt från en toalett.
Jag ska ut till stallet och ta en promenad med min häst dock och på samma gång få lite lugn motion.
Jag vet inte vad som gäller när det kommer till motion och UVI?
Om man har en infektion bär man ju vila, men jag tror att det är precis på gränsen för mi. Det har inte helt blommat ut, men gav inte med sig första dagen som det brukar göra.
Så jag tar det helt enkelt försiktigt.

Men jag har så tråkigt!
Jag vill träna och vara social.
Inte bara sitta hemma och glo på Biggest loser hela dagarna (även om det är roligt, men just nu har jag sett 7 avsnitt på två dagar..).
Men det är en utmaning att inte äta för att trösta sig, förr skulle jag hävdat att jag verkligen inte tröståt, men det blir väldigt tydligt när man nästan aldrig känner sig sugen på onyttigt mat när man mår bra, men när man mår dåligt av olika skäl så kommer dte ett oerhört sug. Om det inte är at vilja trösta sig med mat, då vete sjutton vad som är det..