Posts Tagged ‘självkänsla’

Huvudet hänger inte med.

juli 16, 2010

Det där med självbild och kroppsuppfattning funderar jag lite på. Just nu känns min kroppsuppfattning och självbild ganska ouppdaterad, typ som hämtad från stenåldern. Jag har gått ner knappt 30 kilo och jag känner mig stundtals minst lika stor som då. Vissa dagar känner jag mig fit, stark och inte lika tjock. De dagarna har jag ofta tränat och jag känner mig mer i balans.

Men de dagar då jag upplever att mat och träning går mindre bra, följs också utav en ganska otrevlig självuppfattning.

Jag diskuterade fenomenet för några dagar sedan, hur jag känner mig lätt och mår bra, när jag går ner i vikt. När jag varje vecka ser minus på vågen, så boostar det min självbild och min kroppsuppfattning. Men så fort vågen visar ett plus eller att jag står still i vikt, så slår dte tillbaka på kroppsuppfattningen. Då kan kroppen kännas precis lika tung och oformlig som för 30 kilo sen. Trots att jag vet, rent intellektuellt, att det inte är så.

DÅ komemr min oro,en dag ska jag ju faktiskt nå min målvikt och stanna kvar där. Hur kommer jag känna mig då, när dte är meningen att jag inte ska se minus på vågen när jag väger mig? Kommer den otrevliga självbilden komma ikapp och kommer jag återigen känna mig lika stor och obekväm i min kropp som när jag vägde ca 50 kilo mer? Jag tror det. För jag tror att mina tankar och mina känslor kring mig sjlv och min kropp, inte har det minsta att göra med vad jag väger, eller hur jag ser ut. Det har att göra med min självkänsla och den blir inte bättre bara för att jag går ner i vikt. Den blir bättre om jag jobbar med den. Jag har alltid sagt att en viktnedgång måste börja inifrån. Det blir bara än mer tydligt när jag ser på mig själv och mina tankar om mig själv.

Måste jag alltid prestera minus för att vara bra, för att vara nöjd med min kropp och för att känna mig nöjd med min kropp?

Extern bild
Min kropp, stark, vältränad och jävligt snygg faktiskt.

Annonser

Hej jag heter Ella, jag är modig.

juli 2, 2010

Det är så underbart att vara utanför sjukhuset igen. Tillbaka i livet, sort of.

Jag har lite svårt att blogga och vara ute på nätet, så det blir en del mobilbloggande = jag har extra svårt att läsa/svara på kommentarer. Ni har skrivit så mycket intressant och det finns så många nya (för mig) viktbloggar här, som jag vill gå igenom och så många tankar kring ”nyttig mat” som jag gärna vill bolla lite. Men ni får ha lite tålamod med mig.


Bilden har egentligen inget med texten att göra, men såhär glada var vi på midsommarafton, min syster och jag.

Försöker fylla dagarna med så mycket semesterkänsla, som det bara går med en nyopererad syster. Mitt i allt, hinner jag tänka en hel del också. Idag råkade jag lifta in till stan (för att köpa apoteksprylar och fixa pengar) med en halvnaken grek. Jag hade liksom tänkt ta bussen och så stannade han och frågade om jag skulle åka med. Varför berättar jag det här? Jo, när jag satt där i bilen tänkte jag på mig själv och jag tänkte på människor runt omkring mig. Sen när jag hade krånglat mig runt i den stora staden, efter att ha blivit avsläppt någonstans mitt ute i ingenstans och fått leta mig in till centrum, pratat grekiska med ett helt gäng personer för att hitta rätt och försökt ignorera alla som stirrar på en, på den här ön semestrar bara greker och inte många turister. (När jag kollade upp ön på nätet, stod det just ordagrant att det här är en ö, då man som turist verkligen känner sig uttittad. Check.) Då tänkte jag på mig själv igen.


Jag tänkte på saker jag gör, saker jag gjort och saker jag har bestämt mig för att göra. Hur orättvist jag ibland ser på mig själv.  Jag tänkte på att jag ofta ser mig själv som osäker, osäker inför situationer jag inte känner mig helt trygg med. Som att komma på en fest och bara känna en person. Som att stå omringad av läkare som pratar på ett annat språk och som får min lillasyster att gråta genom att hantera henne respektlöst och vara tvungen att stå upp för henne. Att ta kontakt med andra personer, när man är helt ensam på ett nytt ställe. Att säga ifrån när någon gör fel gentemot mig eller när någon gör fel gentemot någon annan. Att gå in på ett apotek och ställa ägaren till svars för två oskyldiga hundars skull och nästan åka på stryk. Jag ser mig själv som osäker och mindre stark, för att jag under alla situationerna ovan, känner mig livrädd.

Vad jag inte tänker på, är att jag må vara hur rädd som helst, men jag gör det. Jag har gjort allt det, hur rädd jag än varit. Jag har varit ute och rest ensam ett halvår och hur blyg jag än intalat mig att jag är i helt nya sällskap, fick jag på alla nya ställen, nya vänner. Jag har sagt ifrån i situationer då jag egentligen inte vågat. Jag har hamnat på platser där jag inte talar språket, där jag inte känner någon och där jag inte vet hur jag ska ta mig hem, och jag har klarat det. Jag har sagt ifrån när det har blivit fel. Jag har försvarat min syster. Jag har stått där, fullkomligt livrädd och ändå gjort det.

Det gör mig inte osäker. Det gör mig modig.

Du duger, precis som du är.

maj 21, 2010

Inväntar du något särskilt, för att du ska kunna få känna dig nöjd med dig själv? Kanske handlar det om att gå ner i vikt, prestera något specifikt, kanske i träningsväg eller på jobbet. Kanske tror du inte att du får, ska och kan vara nöjd med dig själv förrän du uppnått dina ideal.

Vill du veta en hemlighet?
Du duger precis som du är. Du är värd din egen fullkomliga kärlek i varje steg i livet. Du är inte värd mer eller mindre beroende på hur du ser ut, hur du presterar eller vilken status du har.
Du är underbar, här och nu. Du är perfekt.

Just nu är ett perfekt tillfälle att älska sig själv lite extra.

Känslan av att aldrig räcka till.

mars 21, 2010

Oj, vad mycket tankar och känslor som rörts runt i mitt huvud den senaste veckan.

Jag läste i senaste numret av ToppHälsa artikeln ”7 steg till ett hälsosamt och jämställt liv”. Det var inte jämställdshetsfrågan som väckte mitt intresse, utan en simpel  liten mening angående härskartekniker, som fångade hela min uppmärksamhet och som sedan dess har snurrat i mitt huvud. Det var meningen som handlade om dubbelbestraffning.

”Att kvinnor har dåligt samvete för att de försummar familjen när de jobbar, och för att de försummar karriären när de är hemma.”

Den där meningen har förföljt mig sedan dess och jag har vänt och vridit på den och inte bara en tioöring, utan flera, har trillat ner under tiden. Jag känner igen mig. Inte på så vis att jag slits mellan dåligt samvete över karriären/familjen. Utan bara det faktum att jag slits mellan dåligt samvete över allt jag gör/inte gör.

Den senaste tiden har det blivit mer och mer tydligt för mig själv, att jag hela tiden jagar mig själv. Jag känner mig sen, på väg, stressad och sen, i stort sett jämt. Har jag en helt ledig dag, pickar en oroväckande stress i bröstet på mig, redan på förmiddagen som säger ”Hur ska jag hinna hur ska jag hinna hur ska jag hinna”. Min mentala att-göra-lista växer i rasande takt och den går aldrig att beta av. När jag inte är i stallet, har jag dåligt samvete över att jag försummar min häst, att hon inte får den tillsyn/motion hon behöver. Om jag tar god tid på mig i stallet, har jag dåligt samvete över att jag kommer hem sent/missar träning/inte pluggar/inte träffar mina vänner/inte städar eller lagar mat/inte umgås med min sambo. Sen kan vi vrida och vända på alla situationer i en evighet. När jag umgås med min sambo, känner jag att jag borde träna/plugga/vara i stallet. När jag pluggar får jag dåligt samvete för att jag inte tränar/är i stallet/träffar mina vänner. Osv osv.

Mer destruktivt beteende får man leta efter, enligt denna ”dubbelbestraffning” kan jag ju aldrig räcka till. Jag kommer alltid vara jagad, alltid känna mig stressad, aldrig hinna vara på alla platser samtidigt, göra allt jämt. Jag blir gråtfärdig bara av att tänka på det här. Vad är det för liv att leva? Att aldrig kunna vara närvarande i nuet.

Jag känner helt enkelt att jag inte räcker till. Jag räcker inte till.

Som tur är inser jag någonstans att det här inte är hela sanningen och att jag måste göra något, ganska drastiskt åt det här. Jag vill ju nämligen inte hela tiden känna mig stressad, framförallt inte när det som gör mig stressad, till  mångt och mycket är sådant som jag vill göra (vara i stallet, svara när det ringer på min mobil, träna, blogga, umgås med mina vänner och min sambo osv). Men jag vet helt enkelt inte riktigt hur jag ska gå tillväga?

För mig är problemet snarare känslan av att vara stressad, än den aktuella stressen när jag verkligen har något att vara stressad över. Ofta gör den stressen mig fullkomligt apatisk = jag får ingenting gjort = jag blir ännu mer stressad . Eftersom jag pluggar psykologi (och på fredag har en tenta = STRESS! som inbegriper just området stress), så vet jag hur skadligt det är med psykisk underliggande stress, det är inte bra för hälsan någonstans kan jag bara informera.

Så, nu måste jag fundera på det här några vändor till, tvinga mig att sluta jaga mig själv och se över hur jag ska strukturera mitt liv för att slippa känna den här hetsen. Men kanske framförallt, sänka kraven på mig själv. Jag älskar ju mig själv, precis som jag är. Det får jag inte glömma.