Backintervaller; nerför.

Idag var jag inte så taggad när jag stack iväg till SATS för dagens löpcirkel, men bara jag kommer till gymmet, då brukar det lösa sig av sig själv. Ibland ska man helt enkelt inte lyssna för mycket på kroppen, som helst bara vill chilla i soffan. Det gäller dock att veta när man faktiskt ska lyssna.

Planen för dagens pass var backintervaller, men inte uppför, utan nerför. Vi var endats tre stycken tappra löpare för dagen och vi var nog alla lite kaxiga inför uppgiften att springa nerför ”Hur jobbigt kan det vara?”
Väldigt jobbigt, visade det sig.

Jag smygfotar gruppen bakifrån..

Efter uppvärmningsjoggen till den stora backen och några vändor löpskola, så satte vi igång. Vi fick strikta order om att tänka på teknik, skydda knäna genom att hålla en anspänning runt dem, för vi löpning neråt blir det väldig påfrestning på knän och fötter.

Vi körde tre omgångar med 7 intervaller i varje. 21 intervaller! My goood!
Första vändorna kändes det lätt och roligt. Benen var starka och orkade liksom bromsa farten i varje steg och ta emot tyngden Jag vågade trycka på och med min kroppsvikt så blev ju tempot högt, jag hade för ovanlighetens skull hjälp utav att jag var tung.

Efter några vändor började dock låren kännas som gele och varje steg kändes mer och mer läskigt, skulle benen orka? Att backen dessutom svängde och man riskerade att springa rätt ut i vattnet om man inte orkade hålla emot på ”ytterbenet” gjorde spänningen än större.

Förutom att det var jobbigt att springa nerför med höga och långa kliv och blicken framåt, ryggen rak så var dte sjukt jobbigt att efteråt, kravla sig uppför backen igen, bara för att återigen få springa nerför. De sista två gjorde jag helt och hållet baserat på grupptrycket, vilket är så himla bra! Vi peppar varandra och då orkar man ta i det där lilla sista.

Den lilla, tappra gruppen som sprang intervaller i solsken! Men fotades under en bro..

Joggen hem från backen var dock riktigt tung. Benen var som gele och pulsen hög. Men endorfinerna, åh, vilket endorfinpåslag som kom efteråt! Precis vad jag behövde. Nu längtar jag till nästa pass igen!

Svettig med intressant frisyr, mycket nöjd över dagens pass!

Tid: 60 min
Maxpuls: 191, 94%
Snittpuls: 172, 85%
Kaloriförbrukning: 834

I’M BACK!

Just nu är jag så fylld med endorfiner och glädje att jag skulle vilja sticka ut och springa igen, men mina ben är inte lika sugna och för att vara ärlig  så är vädret inte så väldigt lockande heller. Men ni kanske känner igen känslan?

Dagens löpcirkel var tuff. Kanske var det mycket på grund av att vi enbart var tre stycken som kunnat komma loss vid lunchtid idag som gjorde att vi andra fick kämpa lite extra hårt. För kämpa, det gjorde vi. Efter uppvärmningsjoggen till samma plats som förra gången satte vi igång med löpskolning igen. Vi ägnade mycket tid åt teknik och rörlighetsträning. Vilket känns väldigt bra då jag vet med mig själv att det inte direkt är något jag skulle syssla med på egen hand. Att vädret dessutom bjöd på en hagelskur och härligt regn gjorde att vår upplevelse idag måhända inte blev lika idyllisk som i måndags. Men det gjorde inget. Jag kan dessutom rapportera att löparjackan från Nike höll mig torr.

Sen kom intervallerna igen. Den här gången var de dock tredubbelt så långa. Över 100 m. Jag förstod att det skulle bli tufft. Eftersom vi var så få blev vilan mellan de olika intervallerna också kortare än sist.

Jag som var långsammast fick köra med ledaren och de andra två tjejerna flög fram först. Eftersom de var så snabba, gav det dem mycket vila innan jag hann komma i mål och de skulle sticka, men det innebar också att min vila blev mycket kortare = sjukt jobbigt. Min puls hann aldrig komma ner under vilan.

Vi jobbade  i tre omgångar a 5 minuter om varje, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det var sjukt jobbigt, betydligt värre än förrre gången då vi hann vila mer mellan varje gång. Med tränaren vid min sida körde jag stenhårt, det dröjde inte lång tid förrän jag var helt slut. Fin gest i slutet av andra omgången, när dte började bli otroligt tungt, så sa tränaren åt mig att grabba tag i hans tröja och på så vis hjälpte han till och drog in mig hela vägen.  Jättebra för tempot och motivationen! Sista sträckan i andra omgången kände jag dock något konstigt, jag fick inte ner någon luft i lugnorna, pulsen var hög och bultade frenetiskt på i bröstet och hela kroppen skrek efter syre, men jag var totalt oförmögen att ta djupa andetag och samtidigt springa. Mina andetag ”pep” i luftrören. Jag minns inte exakt hur det var, men jag var tvungen att stanna och tårarana började spruta, panikaktigt gick min andning helt hysteriskt in och ut i korta, pipande, drag. Kanske någon form av ansträngningsastma? Hulkandes dröjde det ett tag innan jag fick ner ordentligt med luft i lungorna och kunde återfå normal kroppskontroll. Kroppen kändes som gele.

Jag försökte springa igen, men så fort tempot blev för högt och pulsen skenade iväg, så kom andningssvårigheterna tillbaka. Jag tror helt enkelt att jag brände på lite för snabbt och hade lite för kort vila mellan. Två gråtattacker (haha, det låter ju så extremt när man skriver det, riktigt så dramatiskt var det nog inte) med andningsproblem innebar att jag helt enkelt fick dra ner tempot betydligt under den sista omgången.

Nu kanske det låter som ett ganska misslyckat pass i era ögon, med andningssvårigheter och gråtattacker. Men jag känner inte alls så! Jag kämpade på till tusen och råkade helt enkelt springa in i väggen och det var ju inte så jättekul, men det var verkligen inte hela världen. Jag kände mig sjukt nöjd med mig själv efteråt och jag gjorde verkligen mitt bästa.

Vi joggade lugnt hem tillsammans och så sakteliga lugnade min puls ner sig. Jag avslutade passet med 15 minuters stretch, 1 minut i plankan och 10 armhävningar. Lagom ambitiöst. Känner mig on top of the world.

I’M BACK!

Tid: 65 min
Maxpuls: 189 (trodde att jag var uppe betydligt högre, konstigt!), 93%
Snittpuls: 162, 80%
Kaloriförbrukning: 833

Löparcirkel is the shit!

(BBC-rapportering kommer, men först detta.)

Wow.
För det första, att starta dagen med löpning har jag nog aldrig gjort förut, jag har nog trott att det skulle kännas tungt att springa utan mat i magen. Nu fick jag i mig en banan och ett glas med fil innan cykeln fick rulla ner mig till gymmet.

Det här med att gå med i en löparcirkel har ju känts som en väldigt rolig och spännande grej, jag vet att hade det varit för ett år sedan hade jag aldrig aldrig vågat. Idag kan jag knappt förstå varför man inte skulle våga?

Passet var hur bra som helst. Vi var sju stycken, jag tror att vi är 10 totalt vilket känns helt lagom. Bara tjejer, förutom PT:n som ledde passet. Jag invigde nya Nikejackan som vi fick på BBC och kände mig grymt snygg. Ut i kylan ( det var is på min cyckelsadel imorse) och en lätt uppvärmningsjogg. Sen höll vi värmen genom att först träna rörlighets träning. Det var höga knän, sparkar, utfall med mera med mera. Mest fokus på teknik och hög rörlighet. gissa om det kändes i min kropp efter helgen? Jo tack.

Sista delen av passet utgjorde av tre block á fem minuters stafettintervaller. Vilket förövrigt var ett superbra upplägg på intervaller om man är flera. Vi stod i par, två par på ena änden av intervallsträckan och två par på den andra. Givetvis var det en svag lutning på vägen också, så ena sträckan kändes dubbelt så jobbig. Sen sprang ett par hela sträcka så fort de kunde, och bytta av med nästa par och så höll vi på i fem minuter. Eftersom sträckan var så pass kort blev löpningen väldigt explosiv med högt tempo och det rulladepå snabbt så intervallerna blev korta = hög puls! Fem minuter gånger 3 låter måhända inte så mycket, men lita på mig, det kändes!

Det var fantastiskt bra att ha någon som sprang bredvid, då kopplas pepp och tävlingsinstinkten på och man ger hundra procent hela tiden. att det dessutom stod minst tå personer och ”väntade” samt hejade på vid mål, gjorde också sitt till.

Sen joggade vi lugnt tillbaka till Sats, jag med glädjerus i hela kroppen. Kände mig trött, men ändå så fylld av energi. Morgonsolen hade precis börjat värma ordentligt, kroppen kändes glad, pigg och nöjd, huvudet kändes friskt, redo för en helt ny dag, en helt ny vecka. Jag tror helt enkelt att morgonlöpning är min nya grej och att den här löparcirkeln kommer ge mig jättemycket. Längtar redan nu tills på torsdag då nästa pass är.

Tid: 70 min
Maxpuls: 184, 91%
Snittpuls: 156, 77%
Kaloriförbrukning: 841

För att vara extra snäll mot mig själv avslutde jag passet med 15 minuters stretch också. Skön smärta!

Med tanke på dagens intervaller, kan jag påminna om att jag fortfarande efterlyser tips för intervallträning här. Ge mig roliga, bra och jobbiga upplägg för intervallpass!

Vara med i en löpcirkel – jag!?

(Förra inlägget var nog mest ett skämt, man kan ju inte gå och lägga sig och sova nu, hur mycket jag än skulle vilja. ”I’ve got things to do, places to be, people to meet.” Däremot kan man åka till stallet och rida, vilket är precis vad jag ska och göra, alldeles strax.)

Igår på gymmet hör jag mig själv anmäla mig till en planerad löpcirkel som ska hållas under våren. Vad händer med mig? Jag blir så stolt! Jag gör saker som för något år sedan skulle varit på tok för otäcka, att gå ut ur min egen comfort zone har helt enkelt blivit mer enklare. Det fanns så mycket jag aldrig skulel vågat göra förut, vara med i en löpcirkel är väl bara en av dem.

Så, jag är anmäld och ska få mer info nästa vecka. Förmodligen kommer det bli sjukt roligt!
Vad tror ni? Är det någon som har någon erfarenhet av löpträning i grupp på det här viset?
Vad tyckte ni i sånt fall?