Det där med självbild och kroppsuppfattning funderar jag lite på. Just nu känns min kroppsuppfattning och självbild ganska ouppdaterad, typ som hämtad från stenåldern. Jag har gått ner knappt 30 kilo och jag känner mig stundtals minst lika stor som då. Vissa dagar känner jag mig fit, stark och inte lika tjock. De dagarna har jag ofta tränat och jag känner mig mer i balans.
Men de dagar då jag upplever att mat och träning går mindre bra, följs också utav en ganska otrevlig självuppfattning.
Jag diskuterade fenomenet för några dagar sedan, hur jag känner mig lätt och mår bra, när jag går ner i vikt. När jag varje vecka ser minus på vågen, så boostar det min självbild och min kroppsuppfattning. Men så fort vågen visar ett plus eller att jag står still i vikt, så slår dte tillbaka på kroppsuppfattningen. Då kan kroppen kännas precis lika tung och oformlig som för 30 kilo sen. Trots att jag vet, rent intellektuellt, att det inte är så.
DÅ komemr min oro,en dag ska jag ju faktiskt nå min målvikt och stanna kvar där. Hur kommer jag känna mig då, när dte är meningen att jag inte ska se minus på vågen när jag väger mig? Kommer den otrevliga självbilden komma ikapp och kommer jag återigen känna mig lika stor och obekväm i min kropp som när jag vägde ca 50 kilo mer? Jag tror det. För jag tror att mina tankar och mina känslor kring mig sjlv och min kropp, inte har det minsta att göra med vad jag väger, eller hur jag ser ut. Det har att göra med min självkänsla och den blir inte bättre bara för att jag går ner i vikt. Den blir bättre om jag jobbar med den. Jag har alltid sagt att en viktnedgång måste börja inifrån. Det blir bara än mer tydligt när jag ser på mig själv och mina tankar om mig själv.
Måste jag alltid prestera minus för att vara bra, för att vara nöjd med min kropp och för att känna mig nöjd med min kropp?
Min kropp, stark, vältränad och jävligt snygg faktiskt.
ÄTA TRÄNA KÄMPA 