Posts Tagged ‘backintervaller’

Backintervaller; nerför.

maj 5, 2010

Idag var jag inte så taggad när jag stack iväg till SATS för dagens löpcirkel, men bara jag kommer till gymmet, då brukar det lösa sig av sig själv. Ibland ska man helt enkelt inte lyssna för mycket på kroppen, som helst bara vill chilla i soffan. Det gäller dock att veta när man faktiskt ska lyssna.

Planen för dagens pass var backintervaller, men inte uppför, utan nerför. Vi var endats tre stycken tappra löpare för dagen och vi var nog alla lite kaxiga inför uppgiften att springa nerför ”Hur jobbigt kan det vara?”
Väldigt jobbigt, visade det sig.


Jag smygfotar gruppen bakifrån..

Efter uppvärmningsjoggen till den stora backen och några vändor löpskola, så satte vi igång. Vi fick strikta order om att tänka på teknik, skydda knäna genom att hålla en anspänning runt dem, för vi löpning neråt blir det väldig påfrestning på knän och fötter.

Vi körde tre omgångar med 7 intervaller i varje. 21 intervaller! My goood!
Första vändorna kändes det lätt och roligt. Benen var starka och orkade liksom bromsa farten i varje steg och ta emot tyngden Jag vågade trycka på och med min kroppsvikt så blev ju tempot högt, jag hade för ovanlighetens skull hjälp utav att jag var tung.

Efter några vändor började dock låren kännas som gele och varje steg kändes mer och mer läskigt, skulle benen orka? Att backen dessutom svängde och man riskerade att springa rätt ut i vattnet om man inte orkade hålla emot på ”ytterbenet” gjorde spänningen än större.

Förutom att det var jobbigt att springa nerför med höga och långa kliv och blicken framåt, ryggen rak så var dte sjukt jobbigt att efteråt, kravla sig uppför backen igen, bara för att återigen få springa nerför. De sista två gjorde jag helt och hållet baserat på grupptrycket, vilket är så himla bra! Vi peppar varandra och då orkar man ta i det där lilla sista.


Den lilla, tappra gruppen som sprang intervaller i solsken! Men fotades under en bro..

Joggen hem från backen var dock riktigt tung. Benen var som gele och pulsen hög. Men endorfinerna, åh, vilket endorfinpåslag som kom efteråt! Precis vad jag behövde. Nu längtar jag till nästa pass igen!


Svettig med intressant frisyr, mycket nöjd över dagens pass!

Tid: 60 min
Maxpuls: 191, 94%
Snittpuls: 172, 85%
Kaloriförbrukning: 834

Annonser

Backintervallerna kallar.

maj 5, 2010

Nu är det dags att tagga till igen och köra hårt på löpcirkeln.
Varken livrädd eller särskilt taggad idag. Men det kommer nog.

Backintervaller kvart i sju en måndagmorgon.

maj 3, 2010

Jag var iofs oförskämt pigg när klockan ringde 05:50 imorse. Men på riktigt, vad är det för tid att vakna på egentligen? Glädjande att solen lyste, redan så tidigt och det såg lockande ut, utomhus.

Precis som jag nämnde tidigare, kände jag dock stor skräck inför passet. Jag visste att det skulle bli fruktansvärt jobbigt och det räckte för att få mina morgonnerver på spänn. Omedvetet letade jag igenom kroppen efter tecken på minsta lilla orsak till atsälla in. Vilken mes jag är va? Men jag fick bita ihop, ta mig ner till gymmet och bara satsa stenhårt.

Vi var fem morgonpigga löpare för dagen och vår PT fick som vanligt känna sig som tuppen i hönsgården. Planen för dagens pass var backintervaller. Backintervaller låter precis lika jobbigt som det är, kan jag bara meddela.

Efter att vi letat reda på områdets absolut längsta och brantaste backe och värmt upp med löpning dit och lite löpskola blev det så dags att bita tag i intervallerna.

FY VAD JOBBIGT!

5 vändor upp och få ner pulsen på väg ner, direkt upp igen när vi kommit ner.

5 vändor låter kanske lite, jag kan lova att efter 3 vändor trodde jag att jag skulle dö. Efter de fem första vändorna vilade vi någon minut innan vi körde en omgång till med 5 intervaller. Kroppen var i chock. Mjölksyran gjorde benen som tunga, energilösa stockar. Ändå känner jag sådan skillnad sen sist jag sprang i samma backe. Det går ju att hålla tempot hela vägen. Upp med blicken, fram med höften, spänstiga vader, upp och framåt.

Solen värmde och vattnet låg spegelblankt bredvid gångvägen där vi kämpade på. På något vis kunde jag inte komma på något bättre sätt att starta en vecka, även om jag så höll på att dö på kuppen.

Den dryga kilometern tillbaka till gymmet kändes evighetslång och pulsen vägrade att sjunka. Väl tillbaka på Sats kändes det som om jag skulle svimma, svårt att köra så hårt utan ordentlig frukost imorgon. Men roligt var det! Visst, det fanns anledning att känna skräck innan passet, men jag klarar det ju. Det är det som är så fantastiskt. Jag klarar det.

Tid: 55 min
Maxpuls: 187, 92%
Snittpuls: 165, 81%
Kaloriförbrukning: 741