Posts Tagged ‘äventyr’

Underbar morgonpromenad med utsikt deluxe.

juli 3, 2010

Jag är så glad att jag fick så mycket trevligt mentalt sällskap på min morgonpromenad imorse. Jag hoppas er promenad var lika vacker, härlig och spännande som min.

Jag vandrade först genom vår lilla by här, svängde höger där jag igår svängde vänster, kom längre och längre bort, högre och högre upp. Bebyggelsen glesnade av, den lilla asfaltsvägen blev en snirklig och dammig grusväg. Värmen var otrolig. Till slut mynnade den dammiga grusvägen ut i ingenting. Eller jo, förresten, en liten, snårig stig! Mitt lokalsinne sa att jag borde kunna göra det igen, det jag lyckades med igår, att gå runt och slippa vända om.

Solen speglade sig vackert i havet nedanför mig och jag gick med ett litet stup på vänster sida på en liten brant stig. Vågorna smekte klipporna där nere och havet var sådär turkost som det aldrig blir hemma i Sverige. Morgonen var ljuvlig och ensamheten kändes fridfull och lite magisk.

Pulsen gick upp i rekordfart när jag tog mig uppför den brantaste stigningen på det lilla ”berget” och sen kunde jag blicka ut över en udde och hade hav på tre sidor av fyra möjliga, om mig.

När jag var där högst uppe på krönet insåg jag dock att stigen tog tvärt slut i något som liknande ett hav med blåbärsris (fast mer grekiskt, och taggigare). Långt bort såg jag ett torn jag kände igen. Dessvärre visste jag att det tornet tillhörde ett hus som omgärdas av en stor hög mur och med svarta gallerigrindar. Det är väl något av ett lyxhus med egen privat väg. Jag, som vägrar vända om, såg detta dock inte som ett oöverkomligt problem, igår hade nämligen grindarna stått öppna när jag hade utforksat vad just den vägen ledde. kanske kunde jag smita igenom deras privata gårdsplan och ner till byn den vägen? För, jag är ju en stark motståndare till att vända tillbaka.

Så jag började irra igenom taggigt ris, kände mig helt plötsligt som om jag var ute på äventyr. Jag klättrade öve rlåga stenmurar och tänkte på giftiga ormar. Ko närmar eoch närmare huset och helt plötsligt fanns där en liten liten stig igen. Stigen utvecklades till en smal gång, som gick mellan två stenmurar, som gömde olivträd. En katt satt blickstill och såg mig passera. Huset stod där ståtligt, som ett minislott med sina torn och en hund började skälla på andra sidan muren. På lätta snabba steg tog jag mig snabbt till infarten till huset, ute genom, de fortfarande öppna grindarna och ner på den privata uppfartsvägen och pustade ut.

Knallade den sista biten hem med ett stort leende på läpparna. Glad och tacksam över en fantastisk start på en fantastisk dag. Ett litet äventyr i vardagen.

Imorgon kör jag igen, om det nu är någon som orkar upp imorgonbitti, så är jag glad för allt sällskap jag kan få!

Annonser

Galna upptåg ahead. 15 galna mil, för att vara mer exakt.

juni 7, 2010

När jag lite lagom kaxigt sa åt min sambo att han kunde ta bilen till landet, för att jag skulle ta cykeln. Trodde jag nog inte riktigt på det själv. Nu, när sambon och bilen har åkt och den inplanerade cykelturen ska ske imorgon, känns det plötsligt oroväckande verkligt. Varför? Min tanke: Kan jag inte springa maraton så får jag väl cykla ett.


Det är någonstans mellan 14-16 mil till landet, bilvägen. Jag har som längst cyklat 5 mil lite drygt på en och samma dag. Dte var för 7 år sedan, på en cykelsemester på åland. Jag minns att jag tyckte att dagen då vi cyklade fem mil vad hemsk. Det var ju jättelångt!

Jag hoppas vid gud att jag inte kommer krokna redan vid fem mil imorgon och att jag är i mycket bättre form nu än då (nästan 30 kilo lättare är jag ju, det borde hjälpa, om något). There is no turning back. Jag bangar givetvis inte en galen utmaning, så nu är det bara att vässa panbenet. För jag förlitar mig på att mitt pannben ska hjälpa mig de sista milen.

Hur långt är egentligen 15 mil? Det är en halv vätternrunda. Piece of cake! Eller? Som ni vet så är jag ju egentligen inte cyklist. Jag har inte särskilt många mil i benen. Jag äger för guds skull en rostig damcykel med tre växlar, ingen racer. Jag vet inte hur man lagar ett däck ute i vildmarken.


Jag och min älskade racer.

Så, vad tror ni? Kommer jag klara det? Hur lång tid kommer det ta? Kommer jag hitta rätt? (Har ännu inte bestämt mig för vilken resväg jag ska ta, herregud igen!) Jag tänker givetvis hålla er uppdaterade under morgondagen med mobilen. (Älska funktionen att kunna mms-blogga.)

Mitt mantra inför den här utmaningen:
Jag kan, jag ger aldrig upp och det som inte dödar härdar. Samt: Det är roligt att cykla!

PS. Det bästa med en egen utmaning, är att det finns ingen maxtid, jag kan cykla hur lång tid jag vill. Det kör ingen polisbil efter mig och ingen drar något rep som jag måste hinna till. Soft!