Archive for the ‘Tjockistankar’ Category

Jag är helt okej.

mars 11, 2010

Gårdagens uteblivna träningspass var säkert bra på något vis, men inte sjutton var det bra för min prestationsångest, som helt klart gjorde sig påmind. Jag förstår inte vad den har här att göra överhuvudtaget? Den är såå fel ute hela tiden.

Vad är det den inte fattar? Att en oplanerad vilodag inte betyder något annat än en oplanerad vilodag, alltså inte universums undergång. Jag får känna mig som en bra människa, även om jag avviker från träningsplanen, herregud, jag måste väl ibland få ha andra saker som är högre prioriterade än min träning? Man kan tycka det i alla fall, men varje gång det händer kommer den där otäcka känslan av misslyckande. Att jag ger upp. Så får jag slåss med mig själv och försöka förklara att, nej, jag ger inte upp. Jag bara hoppar över tränngen en dag. Det är inte att ge upp. Jag är okej, även om jag inte alltid hinner med det jag vill hinna med eller inte orkar det jag har planerat att orka.

Jag är fortfarande okej.
Jag är inte min prestation.
Är min prestation dålig,innebär det inte att jag är dålig.
Jag är helt okej, oberoende utav min prestation.

Sådär, skönt att få det ur sig. Nu är det dags att starta upp torsdagen.

”Om jag klarar det här, så kan vem som helst klara det”

mars 5, 2010

Har ni hört den ovanstående meningen någon gång?
Gärna framfört av någon som har lyckats, om vi nu pratar i viktminsknings-sammanhang då i sånt fall gått ner i vikt/ börjat träna /börjat äta bra mat osv och redan har alla de egenskaper som man själv anser sig sakna.

Jag har hört den där meningen ett otal gånger.
Jag har inte känt den minsta peppning utav den, jag har nog snarare känt nederlag. Känt mig förminskad och oförstådd.

Idag däremot, så förstår jag precis vad alla har menat när de har sagt så till mig.
Och jag tänker själv uttala den där meningen, som är så fylld av motstridiga känslor för mig:

”Om jag klarar det här, så kan vem som helst klara det”

Låt mig förklara lite mer ingående.

Jag har inte alltid älskat träning.
Jag har hatat den. Jag var en av dem som försökte fly undan skolidrotten, jag mådde dåligt så fort det var tal om motion, oavsett i vilken form.
Ridning var det enda jag gjorde självmant, men det var inget jag svettades särskilt mycket i samband med.
Jag var den tjocka tjejen i skolan som brukade smyga undan mat hemma, jag minns exempelvis min förkärlek för mackor med smält ost i mikron. Jag kunde äta hur många som helst, typ när jag kom hem från skolan. Jag skulle aldrig gått ut för att ta en promenad ”i det fina vädret”. Jag ”hade ingen som helst självdiciplin” (jag gillar inte uttrycket, men har nog många gånger använt det om mig själv) och åt mycket när jag åt och tyckte det var omöjligt att minska på intaget/äta bara på fasta tider. Jag har besökt barnläkare när jag var liten för min övervikt, jag har varit med i viktväktarna och ”misslyckats”, jag har testat ”soppdieten” och hela tiden blivit så besviken på mig själv och min oförmåga att gå ner i vikt. Jag skulle aldrig frivilligt rört på mig i motions syfte.

Ella och Sopi.  foto: Malou Berg
Ett 8:årigt knubbigt ryttar-jag på min första egna häst. Ridningen var min glädje. Träning var min rädsla.

Vad som hände?
Jag tänkte bena ut det i ett separat inlägg, för det har inte varit en spikrak väg och jag vill gärna ge det lite tid att mogna fram.
Men, jag tror att det i grunden handlade om en vilja om att förändra min egen syn på mig själv och även andras såklart.
Jag skapade mig helt enkelt en självbild som jag önskade att jag hade och började leva mig in i rollen av vad den självbilden skulle göra, agera, tycka och tänka. I faked it til I maked it, helt enkelt.

Det jag egentligen ville säga med det här är att vi skapar den person vi är i alla våra handlingar, i alla våra val och i alla våra tankar. Är du redan övertygad om att du är värdelös och misslyckad och aldrig skulle klara det du har förutsatt dig, så kommer du agera utefter det. Om du däremot intalar dig att du är en stark, lyckad perosn som aldrig ger upp, så är det mycket lättare att använda dig utav ett beteende som gör att du klarar av det du förutsatt dig.

När vi ser andra som i våra ögon ”har lyckats” så förutsätter vi ofta att de har haft sina goda egenskaper (ex självdiciplin, motivation, kunskap, träningsglädje osv) ”alltid”. Vi förutsätter också ofta att de är något man bara har (med andra ord, något man själv saknar) och inget man kan påverka själv. Vad vi inte ser, är ofta vad som sker bakom ”framgången”, vad som har lett personen dit, vad som fanns innan och vad som har förändrats under resan. Om vi fortsätter att prata om viktnedgång så kan man ju säga att alla vi överviktiga, har samma utgångsläge: Övervikt. Även de som har lyckats med sin viktnedgång och ses som förebilder för sin nya, hälsosamma livsstil, så har de också haft en livsstil innan som lett dem till sin övervikt. Det tåls att sägas igen: De har haft samma utgångsläge och säkerligen haft samma tvivel och känslor kring sitt eget misslyckande och dåliga självdiciplin.

För mig ger den här bloggen mig, inte bara möjligheten att få inspiration, motivation och peppning utifrån. Den ger mig även möjligheten att inspirera andra.

Och om jag, vägandes 133 kilon, med en väldigt sorglig självbild, en övertygande olust till fysisk aktivitet och en stor tilltro till att jag aldrig skulle kunna gå ner i vikt, kan förändra både min livssituation, min inställning till träning, mig själv och mitt liv. Så kan ni med. För det sitter helt och hållet i huvudet. Vi har det alla inom oss. Möjligheten är inte medfödd, möjligheten handlar om att för en gångs skull våga tro på oss själva, våga tänka ”Jag kan” och våga känna sig stolt över sig själv. Våga se sig själv på ett annat sätt och börja förändra sitt beteende utefter den nya självbilden. En dag vaknar man upp och känner att man faktiskt kan, man faktiskt vill och man faktiskt är den där personen som kommer lyckas.

Om jag, genom min blogg och genom mitt kämpande, kan inspirera en enda människa att våga tro på sig själv, så har jag gjort något stort. Vi förtjänar alla att tro på oss själva och att känna tillit till sig själv.

Så, mitt stora budskap till dig (och mig själv) idag är:
Du är en underbar, stark människa som förtjänar din egen respekt och din egen tillit.
Du kan!


Ett 25:årigt knubbigt jag, som älskar livet och tycker att jag är (ursäkta jante) grym!

Lite nya före-bilder.

februari 26, 2010

Ibland när man dammsuger nätet hittar man rester från svunna tider.

Min första tanke; herregud, har jag sett ut såhär?
Min andra; det HAR hänt grejer. På riktigt.

Tack kroppen, för att du alltid ställer upp.

februari 17, 2010

Idag får jag nog medge att den fysiska träningen mest fick syftet att träna huvudet istället för kroppen.
Huvudet var nämligen inte villigt alls.
Jag vred och vände på mig, rent psykiskt. Kroppen var inte sådär superpå, men som alltid med min fina, starka snälla kropp, så ställer dne upp när jag ber den. Trots dålig matplanering med en middag för nära inpå träningen (blä).

Men huvudet, det led verkligen, huvudet ville inte ställa upp, huvudet ville ha vila en dag till.  Egentligen ville nog huvudet ha vila så att det skulle kunna tycka synd om sig själv, en dag till, inte för att det behövde vila.

Någonstans kom en vilja in och sa att passet var bokat och det var för sent att boka av och till gymmet ska du! I värsta fall så får du ge upp, men inte förrän du har åkt dit, gått till passet och försökt.

Crosstraining 55 min stod det på lappen. Ingen mesträning. Inget utrymme för att ”jag kan ju ta det lugnt och bara känna efter”. Nej. Tydliga hårda övningar. Tydliga direktiv.

Huvudet var negativt, kroppen hade magen full med mat, men protesterade inte. Kanske fick jag inte den yttersta prestationen från min kropp. Men den ställde upp, den gav mig precis det jag bad om. Den gav inte upp, den böjdes inte för lite mjölksyra eller värjde sig infför tunga övningar. Nej, den bara gjorde. Från djupa benböj, armhävningar, crunches på boll, saxhopp, plankan med vikt som ska förflyttas runt bålen, magrotation, springt med armhävning, bicepscurl, liggande tricepspress mot pannan, höga knän till slutligen stående rodd.

Killen som körde stationerna samtidigt som mig, gav hela tiden upp. Min kropp bara fortsatte. Tempot var inte fantastiskt, pulsen var inte hög, kroppen bara utförde. Huvudet däremot hade svårt att peppa, svårt att tänka ”öööka!” Så kroppen gjorde det huvudet bad om, men det blev ingen fantastisk högpuls-känsla. Däremot kände jag mig oförskämt stark. Jag kände lite ”Kom igen, ge mig något riktigt vidrigt jobbigt!” Allt var liksom lagom jobbigt.

Efter passet var jag jätteglad att jag tagit mig iväg. Jättenöjd med min insats. Inte lyrisk, inte hög på endorfiner, utan nöjd och glad över mitt beslut att tvinga mig.

Träning är rolig och träning ska vara rolig, det tycker jag verkligen. Men träning är inte alltid och inte bara roligt. Ibland är det sjukt jobbigt, ibland är det vidrigt, ibland är det det sista man vill. Men att ändå utföra, det ger så oerhört mycket mer än att inte genomföra.

Tid: 55 min
Maxpuls: 186, 92%
Snittpuls: 153, 75%
Kaloriförbrukning: 575

Övertrassering på kalorikontot.

februari 16, 2010

Aj då, som jag kanske nämnde lite vagt tidigare så har denhär helgen bjudit på en hel del extravagant leverne i form av allt möjligt sött och gott.

Det var liksom tänkt att det skulle sluta där, men igår överfölls jag av någon form av ätar-lust som jag inte riktigt hade ork att stoppa. Så jag åt. Nu var det ju inga mängder och inget extremt överflöd vi snackar om, men tillräckligt för att det såhär dagen efter inte ska kännas helt sunt. Det är inte så mycket vad jag åt, som hur jag åt, som ”oroar” mig. Det är klart att jag, med ett ganska trassligt förhållande til mat, i bagaget, ibland får bakslag även när det kommer till maten.
Det händer inte så ofta som man kanske kunnat vänta sig, men det händer fortfarande. Det är då jag måste brottas med tanken kring hur jag ska hantera det i efterhand. Det är ju ingen idé att gråta blod över det och det är ingen idé att klandra sig själv. Även om det är det jag helst gör.

Jag får helt enkelt se det som en lärdom, att ibland kommer bakslag och man gör bäst i att bara ta ett djupt andeta och fortsätta på som vanligt, när man tagit sig förbi dem. Det är en del av den här resan. Förhoppningsvis (och bevisligen, för det var rätt länge sedan nu) så kommer de mer och mer sällan och blir mindre och mindre allvarliga.

Men, idag blir det ingen övertrassering, idag blir det fina in och utbetalningar, precis som det ska vara.

Vikten av att lyssna på kroppen.

januari 27, 2010

Jag hade satt klockan på halv åtta, det skulle ha känts som en liten sovmorgon tänkte jag, efter alla släpa-sig-upp-klockan-sex-mornar. Av någon märklig anledning kändes det inte alls som en sovmorgon och mitt huvud fick brottas med två olika tankar när jag klivit upp, totalt omotiverad till det tänkta träningspasset.

Ena delen av mig var förnuftig och ansåg att om jag fortfarande var såhär trött, så vore det bättre och sova några timmar till och se till att jag blev ordentligt utvilad. Det skulle förmodligen ge mer än att tvinga sig upp och träna, utan att varken ha stor lust eller ha någon energi.

Den andra delen av mig var rädd för att det föregående var förklädd lathet och bara en önskan att få krypa tillbaka ner i den varma sängen. Dessutom triggade det igång känslan av att ”ge upp” om jag gick och lade mig igen.

Trots min dåsighet så kunde jag faktiskt se att den andra delen av mig var gammal skåpmat. Är jag lat? Nej. Ger jag upp om jag lyssnar på kroppen och sover några timmar istället för att träna? Nej. Gör jag mig bara en björntjänst genom att tvinga iväg mig till träning nu? JA.

Jag vet att jag inte försöker smita undan från träningen så fort jag får chansen. Jag vet att jag inte är sådan, längre. Jag var det när jag var ett barn. Jag vet också att det är sällan jag lyssnar ”för mycket på kroppen”, jag kan vara rätt bra på att köra fullt ös medvetslös, så när jag väl känner att jag måste lyssna på kroppen, så finns det goda skäl.

Jag gick helt enkelt tillbaka till sängen och min sömnvarma sambo och sov, inte bara en timme till, utan knappt 4!

Och hör och häpna, när jag vaknade kände jag mig pigg, utvilad, energisk och sugen på att göra något!
Vad det lär mig?
Att det är väldigt viktigt med sömn, framförallt när man tränar mycket. Att dte är viktigt att yssn apå kroppen när den har något att säga, man får det tillbaka i tusenfaldt i slutänden och att ibland är faktiskt det bästa man kan göra att hoppa över träningen och ta sovmorgon.


(I Egypten fick kroppen bra med sömn/vila. Jag tror den var glad då, kroppen alltså. Här är det ett ganska så ograciöst hopp från bryggan som fotas. Jag tycker om den ihopkrupna stilen.)

Det är inte synd om mig, jag gör mina egna val.

december 13, 2009

Jag inser att jag går omkring och tycker synd om mig.
Det är synd om mig för att jag har ätit för mycket, det är synd om mig för att jag inte vill träna, det är synd om mig för att jag inte kan hantera julbord, det är synd om mig för att ag åt en hel del dessert på julborden, det är synd om mig för att jag gått upp i vikt istället för att gå ner de senaste veckorna, det är synd om mig för att ”ingen förstår mig”, det är synd om mig för att jag ”alltid misslyckas i slutänden”, det är synd om mig för att ”jag alltid kommer vara tjock”, det är synd om mig för att jag är ute på landet/i Danmark och inte har tillgång till mitt gym/upplysta promenadvägar kvällstid, det är synd om mig för att jag är tjock, det är synd om mig för att jag är sugen, det är synd om mig för att ”jag inte har någon karaktär” och alla andra anledningar jag kan komma på.

Men, idag insåg jag, än en gång, att NEJ, det är INTE synd om mig. Jag gör mina egna val som jag får ta ansvar för. Okej, jag har ätit mer, okej, jag har tränat mindre, hoppat över träning och ätit godsaker. Okej, jag har småätit, okej, jag har tröstätit, okej, jag har gått upp i vikt. Men det är inte synd om mig. Jag gör mina egna val. Om jag den senaste tiden har valt destruktiva val, så är det givetvis tråkigt, men det är inte hela världen. Jag är inte värdelös. Bara för att jag gått upp lite grann, så är jag inte misslyckad, det innebär inte att ”jag alltid kommer vara tjock” eller att jag ”alltid kommer misslyckas” osv.

Så fort jag inser det, så slutar neggen, då slutar den negativa cirkeln: åh jag åt för mycket-jag tycker synd om mig själv för att jag åt för mycket-jag förklarar för mig själv att jag är värdelös-jag äter mer mat ”för jag är ju ändå redan misslyckad”.

Så, jag är bra, jag är underbar, oavsett om jag har en bra eller motig dag. Nu får jag sluta tycka synd om mig själv. Nu får jag sluta trycka ner mig själv när jag inte är ”perfekt”.

Tjockistankar.

december 7, 2009

Hela helgen har jag känt mig tjock. Inte bara tjock förresten, fet.

Det är så svårt när den neggiga sidan får övertag och styr alla tankar åt ett och sama håll. Saker som jag har märkt att jag förändrar när jag har mina tjocksidagar är att jag inte kan sätta på mig mina nya jeans. Alltså, jag tänker att jag inte kan, för ”nu är jag ju tjock igen” och då går ju självklart inte jeansen på (konstigt nog sitter de lika bra på, när man väl sätter på sig dem, som de gjorde tidigare..). I tanken har jag gått tillbaka till en vikt på typ 120 kilo, över en natt. Jag vill inte ta några bilder på mig själv, för jag är ju fet igen. Jag sätter på mig löst passande kläder, gärna sådant jag använde när jag vägde mycket mer.

Varför jag har känt mig fet? Jo, för att den här helgen har varit utsvävande när det kommer till matintag. Vi pratar inte om någon extrem matorgie direkt, men lite mer av det goda, än dte brukat vara, så att säga. Vad jag måste inse är att jag inte är en sämre människa för att jag äter en god middag, jag måste sluta hänga me dhuvudet och vara ett offer. Det är bara så svårt, för jag har haft det här beteendet hela mitt liv och det är först de senare åren jag börjat ifrågasätta det.

Jag är övertygad om att man kan ”tänka sig fet”, genom att låta sina tankar negga om sig själv, så utför man mer neggiga saker, äter sämre mat osv. Därav vikten av att bryta ett negativt tankemönster. Så det är det jag gör nu. Jämför gamla bilder med nya osv.

Vad gör ni när ni börjar tänka dåliga saker om er själva?

Jag, kroppen och självkänslan.

november 26, 2009

Igår när jag stod och skulle sätta på mig något innan jag och Sambon skulle åka in till stan för att äta middag och gå på bio, så stod jag framför mi garderob och rev ut plagg efter plagg och kände modet sjunka.
Men nu av en helt annan anledning än tidigare. Förr stod jag där och prvade kläder, en hel del satt för tight eller satt helt enkelt inte snyggt, för att jag var för stor.

Nu stod jag med samma kläder och ett sjunkande hjärta, för kläderna var för stora.

Det låter kanske konstigt, men iochmed min viktminksning så har jag både blivit mer nöjd med min kropp, men även mer medveten om den. Att jag sen knappt har några kläder hemma som faktiskt passar och är snygga, gör att det inte är roligt att gå ut bland folk längre. Jag har inga uppklädda kläder längre.

Jag har ”alltid” varit väldigt noga med mina kläder, köpt kläder utomlands, snygga kläder, som jag har känt mig fin i, trots mina kilon. Kläderna har väl varit extra viktiga, eftersom jag har ansett att min kropp inte har varit så mycket att visa upp. Min trygghet har suttit i att mina kläder varit snygga.

Nu har den tryggheten tagits bort, för på riktigt, jag har inga kläder. Jag har de nya jeansen jag köpte för någon vecka sedan. Ett av de paren är dock redan för stora. Jag har även några tröjor jag har köpt på Gina och några koftor. Men det är i stort sett det. Då har jag ändå tre dubbelarderober fulla med kläder. Jag är van vid att ha massor medkläder att välja på. Och igår ville jag inte ha jeans. Jag ville ha något mer uppklätt.

Men istället för att stå framför spegeln och kännamig stolt och nöjd med den vikt jag har gått ner, så stod jag framför spegeln medkläder som inte passade kroppen och kände mig ful. Oerhört ful. Mycket fulare än för 15 kilo sen.

Rent mentalt vet jag ju att jag inte är ful. Jag vet också att det bara är att köpa nya kläder, herregud, det är inte en sån stor sak. Men samtidigt känner jag hur mycket jobb jag har kvar, rent mentalt, när jag får upp de här ”duger inte” känslorna och känner hur de tar kontrollen över mig.

Min sambo sa just det, att det bara är at köpa lite nya, fina kläder och jag kände direkt en lätt panik, som om han inte förstod att jag är för tjock för att gå in  första bästa affär och köpa kläder. Sen fick det lägga sig lite och jag tänkte om. Jag har gått ner en hel del i vikt och blivit betydligt mindre i kroppen, ändå ser jag mig själv precis lika stor som förut och använder min vikt som ursäkt för att inte kunna lösa problemet. Jag kanske ville att det skulle vara ett problem? Så att jag fick tycka synd om mig själv? Jag kan förmodligen, utan problem, hitta snygga kläder, i helt vanliga affärer, jag måste bara sluta se mig själv som fet och inse att jag inte är lika stor som jag var förut. Jag är fortfarande stor, men jag är inte enorm.

Så, det kanske blir ett besök till en klädaffär här i dagarna, jag tror det skulle vara bra för min självkänsla.