Archive for the ‘Vecka 52 (32)’ Category

Tillbaka på cykeln.

augusti 11, 2010

Det blir väl knappa fyra mil idag, med en paus för middag hos svärföräldrarna.
Min gamla damcykel och jag, vi är ett fantastiskt team, jag ska bara vakna till först och främst.

Det här fick vara värt en trisslott..

augusti 11, 2010

Vill springa. Vill springa. Vill springa.

augusti 11, 2010

Det har nästan blivit en besatthet, det här med att vilja springa, fastän foten inte är helt okej än. Jag kan fortfarande få ont i den, trots att jag varken springer eller går särskilt mycket promenader på den. (Om vi nu bortser vandringen i fjällen..)

Det är snart ett år sedan sen jag skadade den här förbannade foten. Ibland funderar jag på om den någonsin kommer bli bra? Ofta funderar jag på att jag borde vara bättre på att göra min sjukgymnastik för den. Löpningen börjar kännas som en avlägsen, ouppnåelig dröm. Jag vågar inte planera några lopp frammåt, jag vågar inte hoppas på att kunna springa som vanligt nästa år.

Kanske skulle jag kunna börja springa redan nu, men jag vet inte, kanske är dte bättre att vila foten så länge att den verkligen till tvåtusen procent, är helt bra igen. Förmodligen.

Ibland funderar jag över vitsen med inlägg och dämpade skor och sniffar lite på tanken med barfotalöpning. Jag läser artiklar kring dämpning och artiklar kring barfota. Läser för och emot och blir inte det minsta klokare. Träna upp foten så att dne blir stark, men riskare att den inte är stark nog. Eller stötta upp foten så att den går ”rätt”, men riskera att det inte gör foten det minsta starkare. Så sammanfattar jag det hela ungefär.

Min längtan efter löpningen är nästan löjlig. Det är som om inget kan komma i närheten av den där känslan när benen är lätta och kroppen är stark. Känslan av att kroppen är en maskin. Inget kan komma närheten känslan av att springa på nästintill maxpuls en hel vända och känna det som om jag kommer dö, vilken sekund som helst. Pressa personbästan. Känna mjölksyran i benen och pulsen som dunkar i tinningen. Det finns inget som slår känslan efteråt, kroppens och själens förnöjdhet över sin prestation.

Så ja, jag VILL SPRINGA. Men jag tänker hålla mig lite till. När jag väl börjar springa igen, i vilka skor det än må bliva, så kommer det bli löjligt korta distanser. Det kommer bli en lååång invänjningsperiod. inte braka på med 15 kilometer bara för att jag vill tetsa, bara för att jag vill visa för mig sjlv att jag är stark. Att jag har pannben. Att jag kan.

Jag får lägga allt sådant bakom mig för ett tag. Jag måste vara lite ödmjuk mot den här foten. Det kommer bli en utmaning i sig. Herregud, jag som älskar att prestera.

Tills dess får jag prestera på andra vis. Kanske ro. Kanske cykla långt som fan. Eller simma. Jag kanske kan lära mig att älska det lika mycket?

Extern bild

Bästa lunchen:

augusti 10, 2010

Inte nog med att den är fantastiskt god, idag blev jag serverad den efter en svettig ridtur av en av mina bästa vänner. Sådan service. Fantastiskt.

6 mil blev det..

augusti 10, 2010

Okej. Vi skulle ta en ”liten cykeltur” på två härliga damcyklar med extremt dåligt rull.

Vi visste inte att det var tre mil till vår destination. För vissa av er är 6 mil förmodligen ”ingenting” på en cykel, och jag cyklade ju faktiskt det dubbla för någon månad sedan. Men för mig är 6 mil, verkligen långt.

Regnet upphörde dock så fort vi kom upp på cyklarna och vägen vi cyklade på var helt optimal för cykling. Små gamla grusvägar som nu blivit asfalterade. Lite trafik och mjuk böljande väg genom oerhört vackert landskap, små byar och med vatten på ena sidan. Otroligt vackert var det. Halvvägs till vår destination, hittade vi två hästar i en hage och tog en paus när ägarna ville snacka lite. Dte älskar jag med landet. Vi blev inbjudna både på middag och fika, men fick tacka nej då vi skulle vidare. Men en timme pratade vi nog bort på deras gräsmatta.

Väl framme vid vårt mål, tre mil senare, var jag inte lika sugen på att cykla tillbaka. Men efter lite kalla köttbullar, så återkom energin och det var bara att beta av de tre milen hem, med kohagar, hästhagar, sommarstugor, bofasta och ett spegelblankt hav omkring oss.

3 timmar och 20 minuter tog äventyret. 6 mil. Jag känner mig hög på endorfinerna och glad i hela kroppen för att vi åkte iväg. Det enda på kroppen som är ledset är könet. Aj jävlar. Jag älskar träning. Mycket.

Hade det inte varit så att det tar sådan tid, så hade jag kanske, kanske, hakat på Saras 50 mila-utmaning. Men jag har respekt för de där milen och efter dagens sex, så känns 50 mil ganska långt..

Andra bullar!

augusti 9, 2010

Det må regna och vara extremt tråkigt väder, men nu tusan ska jag ut.
Cykeln är servad och klarade den 12 mil för några månader sedan, så borde den klara en sväng idag. Vart jag ska cykla har jag inte bestämt, men det löser sig.

PEPP!