Archive for the ‘MarsUtmaningen’ Category

”Inga hopp” blev 43 burpees.

mars 11, 2010


Kanske inte den mest smickrande bilden, men ändå.

Oavsett vad jag skrev i mitt inlägg tidigare om att jag skulel välkomna alla övningar min PT gav mig idag, så bad jag honom om ett ”roligt pass utan några hopp”. Jaja, hopp är säkert bra, men jag tycker inte att de är roliga, jag tycker att de är vråljobbiga = jag är inte så oerhört bra på dem = mindre kul för den prestationsinriktade. Haha. Idag ville jag liksom mest bara ha kul och inte vara supereffektiv och inte heller behöva hämta kraft hela vägen inifrån för att motivera mig själv att köra mitt max.

Min PT brukar dock kunna vara lite jävlig och jag veet att när jag specifikt ber att få slippa något, så lyckas han likförbannat peta in det i passet och le glatt under tiden.

Men idag började det hela bra. Jag fick slåss, jag älskar att slåss. Det var raka slag, krokar, uppercuts, sparkar, armbågar, höga sparkar, snabba sparkar osv. Jag fick springa med honom släpandes efter mig, jag fick göra höga knän uppför scenkanten i gruppträningssalen, jag fick göra många jobbiga magövningar, jag fick göra allt i en enda röra med hög puls och med lite vila. Det är sånt jag älskar min PT för.

Sen gav han  mig minen, den där som säger att han är på väg att beordra mig att göra något som han vet att jag inte vill göra. Han höll upp sina händer framför sig. Sa bara ”fyra slag” och jag behövde ingen som helst vidare instruktion. Det här är en övning som har förföljt mig sedan jag började träna med honom. Jag har fått utstå den i gymmet mellan styrkeövningar, plågats i den under flera minuter i sträck, tillsammans med flera andra, på crosstrainingspassen med honom. Ja, givetvis handlar det om burpees.

När jag gav honom blicken ”Jag hatar dig för det här” log han glatt, smällde ihop mitsarna han höll i händerna och upprepade ”fyra slag!”. Sne var det fyra omgångar om en minut, med vila i vaggan. Ni vet när man ska sitta bakåtlutad med fötterna lyfta från marken och vagga en vikt  händerna från ena sidan till andra? Fyra raka slag, 1 burpee, fyra raka slag, 1 burpee (heter det förresten 2 burpees, 1 burpee?), osv i en minut. Först minuten hann jag 10 stycken, andra minuten 11, tredje minuten 12, fjärde minuten 10. 43 stycken också. Och de som inte var god teknik på räknades inte. ÅH vad jobbigt det var. Men jag är ändå glad, såhär i efterhand, att jag gjorde det. Det är bra att bita ihop lite ibland och inse att saker oftare är jobbigare i tanken och känns värre när man föreställer sig dem, än vad de egentligen är.

Tid: 55 min
Maxpuls: 181, 89%
Snittpuls: 152, 75 %
Kaloriförbrukning: 619

Efteråt var min plan att springa lite så jag hoppade upp på ett löpband, klickade fram en schysst tv-kanal och kickstartade fötterna. Dock så infann sig en ovanlighet efter en dryg kilometer. Håll. Jag får väl aldrig håll? Varför får man det överhuvudtaget? Någon som vet? Så, efter två kilometer fick jag ge mig, saktade ner tempot, höjde lutningen till typ 7 % och knatade på en kilometer till. Svettig och nöjd hoppade jag sen in i duschen.

Löpningen:
Tid: 14:30 min
Sträcka: 2 km
Tempo: 7:15 min/km
Hastighet: 8.28 km/h
Maxpuls: 173, 85%
Snittpuls: 159, 78 %
Kaloriförbrukning: 184

Promenaden:
Tid: 10 min
Sträcka: 1 km
Maxpuls: 173, 85%
Snittpuls: 153, 75 %
Kaloriförbrukning: 118

Mina fina Mizuno som jag trivs bättre och bättre i.

Tanke innan morgonspinning: ”Jag hatar det här.”

mars 9, 2010

Imorse var jag inte game.
Imorse hade jag ingen som helst lust att genomföra det inplanerade spnningpasset.
Jag våndades, först i sängen, klockan var sex, 45 minuter senare skulle passet starta, sedan inne på toaletten. Kroppen var trött och faktiskt inte glad över den förlorade sömnen.

Jag kom på många bra anledningar till att faktiskt strunta i spinningen. Ett huvudskäl var att jag inte hade lust. Det kändes inte roligt, glädjefyllt. Jag kände mest ångest inför passet. Man ska inte känna ångest inför sin träning. Å andra sidan ville jag sätta lite självdiciplin på pränt. Jag ville inte ge efter för känslan som gjorde att jag tryckte på snooze förra veckan, olusten. Dessutom had ejag lovat en vän att köra spinning med honom.

Så jag tog mig dit.

Jag önskar att jag kunde säga att alla mina negativa känslor jag hade inför passet, skulle spolas bort av ren och skär träningsglädje när jag väl fick sätta igång. Men inte. Jag kände på en gång, att kroppen inte blev direkt gladare när jag väl började trampa. Dte gick inte att komma upp i varesig tempo eller puls, det var bara sjukt jobbigt, sjukt mentalt tungt och ren plåga. Jag hade ingen inre kraft att bita ihop och köra och körde på halvfart hela passet igenom. Min kompis såg jag inte röken av, han tog en sovmorgon och jag var allmänt bitter när jag kände att livet var elakt mot mig och kroppen var arg på mig för att jag inte gav den tillräckligt mycket sömn.

Dessutom tog batteriet på min pulssändare slut, så jag kunde inte peppa mig med lite siffror.

Stackars mig.

Efter spinningen klämde jag tre minuter i plankan, på knä och 40 armhävningar. Men humöret var halvbra, hungern var stor, kroppen var trött. Så jag  satte frukosten som första prio och nöjde mig med vetskapen att det är okej att ha skitdåliga träningspass ibland. Vad jag lär mig av detta? Att vänta med morgonspinningen (kanske testa morgonlöpning?) ett tag tills jag känner att jag har lust, aldrig morgonträna efter en natt med lite sömn och när kroppen känns väldigt sliten och att lyssna lite mer på glädjen. Sen lärde jag mig också att min självdiciplin är stark och den behöver jag inte oroa mig för.


Trots allt lyckades jag klämma fram ett litet leende efteråt.

30 minuter för mig själv.

mars 8, 2010

Ny färg på naglarna, inpackning och ansiktsmask.

Egentid för vecka 1 – check!

Nu ska jag sluta spamma min egen blogg och gå och lägga mig.
Godnatt alla fina människor!

Utvärdering av vecka 29 (v.9) och första veckan i MU.

mars 7, 2010

Vilken vecka det har varit! En glad vecka. En bra vecka. En vecka med vänner, en vecka med god mat, en vecka med träning, en vecka med lite onyttigheter, en vecka med lite tårar, en vecka med nya vänner, en vecka med solsken, en vecka med häst, helt enkelt en vecka med fin blandning av allt det jag behöver för att må bra.

Maten har känts okej, men jag när en stor rädsla för hunger. Jag måste kolla mer på den, vad är det för farligt att vara hungrig? Det har blivit både popcorn och trerätters middagar under veckan. Inget överdrivet intag, men ändå. Träningen går ju som smort, men dte var dte där med kosten, varför är dte så svårt att styra upp den lite lite bättre? Om det vore så att jag inte ville gå ner i vikt, så är det verkligen inget fel på min kost, jag är bra grejer, hålle rmig frisk och stark. Men nu vill jag ju faktiskt ner i vikt, jag kanske måste påminna mig lite om det ibland? Tror på litet minus imorgon ändå, och som sagt, så länge det blir minus är jag glad och nöjd.

Träningen då? Jo, som sagt, den har varit strålande den här veckan!
7 timmar och 55 minuters varierad träning för hela min fina kropp. Jag behöver inte säga så mycket mer, ni hör väl att jag är nöjd med veckan va?

Måndag: VILA, Ridning

Tisdag: Promenad 15 min, 1,8 km, Motionscykel 15 min, 7 km, Styrketräning 33 min, Maxtest Burpees 37, Maxtest plankan 30 s på tå och 2 min på knä, Löpning 15 min, 2 km

Onsdag: Trappmaskin 60 min, Streetdance 55 min, Promenad 10 min, 0,8 km

Torsdag: Boxning PT-pass 60 min, Löpning 3,6 km, 25 min, Motionscykel 10 min

Fredag: VILA

Lördag: Squash 70 min

Söndag: Nike Dynamic Training 55 min, Löpning 4 km, 27 min, Armhävningar 40 st, Burpees 14 st, Plankan 2 min, Utfall 20 st, Stretch 20 min

Hur ligger jag då till i MarsUtmaningen?
Jo, det går väl helt okej, jag ligger efter i styrkeövningarna, före i antal pass och i ganska god takt med kilometrarna. Dessutom har jag testat squash, som var helt nytt för mig. (Superkul!)
6/15 träningspass
40/300 armhävningar varav 0/30 på tå
2/30 min i plankan varav 0/10 på tå
20/250 utfall
14/200 burpees
19,2 /70 km
1/ 2 nya träningspass

Hur går det för er?

Min första förälskelse i Mr. Löpband.

mars 7, 2010

Idag gick jag med ganska tunga steg till gymmet, inte för att jag inte ville träna, nej verkligen inte. Det som tyngde mina steg var istället självtvivel. Rädsla av att inte räcka till. Jag hade bokat in mig på Nike Dynamic Training och samma känsla som jag hade före första gången jag skulle köra samma pass. Tvivel på mig själv och min förmåga. Tvivel får mig genast att försöka hitta på ursäter för att slippa. Det är tur att jag har en väldigt målmedveten inre röst som inte godtar några ursäkter eller något tvivel.

Varför tvivlar jag för? Det där gjorde jag ju hur bra som helst. Genom hela passet var jag stark och höll tt högt tempo. Jag var en stolthet för mig själv. (Kan man ens säga så?)

Passet kändes inte ritkigt lika jobbigt som förra gången, men visst är det jobbigt, inte tu talt om saken. Pulsen hålls hög hela tiden och svetten bara rinner.
Tid: 55 min
Maxpuls: 186
Snittpuls: 165, 81%
Kaloriförbrukning: 620

Jag kände mig inte helt färdig på gymmet dock. Mina steg ledde mig oväntat mot ett av löpbanden. Gå ur lite mjölksyra ur benen. Tänkte jag först. Knappade in 4 km, so måldistans och började gå, för att ganska snabbt öka till löptempo. Sen bara nötte det på, benen kändes förvånansvärt pigga och starka, pulsne höll sig lugn, trots att tempot var rätt högt, för mig. Jag hade nog inte tänkt att jag skulle springa hela vägen, men helt plötsligt kom den över mig, känslan. Jag kände mig fånig som log stort samtidigt som svetten rann. Runners High. Den mytomspunna, omtalade, fantastiska känslan. Jag längde lite på steget, ökade tempot, kände mig stark och snabb. Och imponerad av mig själv! Jag var en superkvinna,som var ostoppbar, vars fötter knappt nuddade löpbandet och bara flög fram. Fantastisk känsla! För första gången någonsin kändes jag och löpbandet som en perfect match.
Tid: 27 min
Sträcka: 4 km
Tempo: 6:45 min/km
Hastighet: 8.89 km/h
Maxpuls: 182, 90%
Snittpuls:166, 82%
Kaloriförbrukning: 398


Såhär glad är jag efter mitt livs första löpbands-förälskelse.

Jag har inte glömt bort MU, no way.
Jag har bara skjutit lite på alla övningar och när det ändå gick så bra, var det väl bara att avsluta med lite armhävningar och plankan.
2 min i plankan på knä
40 armhävningar på knä
20 Utfall
14 burpees (fy fan vad jobbiga de är..)

För att vara extra snäll mot min kropp belönade jag de med 20 minuters stretchning efteråt. Lycka!

Ser ni, vilket höjdarpass det blev idag? Är så oerhört stolt över mig!

En heldag i gott sällskap:

mars 7, 2010

Idag var dagen då det var dags att testa squash för första gången. Jag har tjatat på min sambo länge för att få med honom, han har spelat en del tidigare och jag har varit taggad som tusan på att testa, men inte.

Så när Sara ville hitta på något, passade det perfekt.
(Var svårt att låta bli att skriva något fyndigt i rubriken såsom ”En heldag med Träningsglädje” eller ”Jag, Träningsglädje och squashen” eller ”Träningsglädje med Träningsglädje”. Jag höll mig dock..)


Visst är vi snygga? vet precis hur vi ska föra oss på en squashbana.

Efter en ganska knapphändig introduktion, så var vi igång. Det var kul! Och jobbigt. Det blir definitivt jobbigare ju bättre man blir, när man börjar röra sig mer över planen. I början var vi kanske inga stjärnskott, men det tog sig, och roligt hade vi utan tvekan. Glädjen när vi lyckades få igång lite längre spel var stor. Och svettades gjorde vi.

Tiden sprang dessutom iväg, även om vi fick lite längre spel då vår bana blev ledig i förtid. Super!
Bollen var både uppvärmd och nedvärmd, nästa vända hoppas jag inte dröjer alltför länge, det var ju så himla roligt!
Bra puls också.
Alla som inte har provat, bara måste testa!
Tid: 70 min
Maxpuls: 182, 90%
Snittpuls: 152, 75%
Kaloriförbrukning: 803

För att ge våra kroppar lite energi blev det sedan en låång senlunch på Café Noco.

Vad sägs om att sedan avsluta en superdag med en supertjej med lite melodifestival ochmat som jag tillagat, strängt synad av min sambo som visade sina starkaste dominanta kökstalanger. Tror maten gick att äta ändå..

Härligt! Fler sådana här dagar!

61 stycken.

mars 5, 2010

Det är ju helt galet, men nu är vi 61 stycken marsutmanare, om jag har räknat rätt.

Maxtest utan tryck.

mars 2, 2010

Jag fick det gjort.
Idag kändes det så. Att bara göra, inte var det särskilt roligt och inte var det särskilt energifyllt, men jag fullföljde. BRA!

För att äta lite kilometrar gick jag till och från gymmet, något jag borde göra oftare eftersom jag bor så nära.
Passet idag var ett hopkok av olika övningar. Jag började med 15 minuter på cykeln och försökte strukturera upp vad jag skulle göra. Träffade för ovanlighetens skull två goda vänner på gymmet och det var ett sånt där pass när tiden rann på utan att jag fick något gjort. Fokus!

Jag var rädd inför mina burpees. Rädd. Jag ville inte sätta igång. Prestationsångest blandat med allmän ansträngningsångest tror jag, haha. Men så tillslut satte jag igång och jag kände direkt att mentalt var jag intladdad för maxtest, inget pannben, inget jävlar anamma. 37 blev det. 37 stycken som varken var särskilt tekniskt korrekta eller supersnabba. Jävla latmask idag alltså! Men jag är ändå nöjd. Jag gjorde det. Utan kämparglöd, men jag gjorde det.

Sen var det dags för plankan. På tårna är jag svag, på knä är jag stark. jag piskad emig i ynka 30 sekunder på tå och fortsatte direkt med två minuter på knä. Helt okej på knä, grymt klent på tå. jag är ändå nöjd med mig själv. Jag fullföljde.

Efter lite styrka utav överkroppen fick dte hela avslutas med 15 minuters löpning på löpbandet. Ett märkligt pass. Mycket ofokuserat.

Sammanlagt, med promenaden till och från gymmet, fick jag idag ihop:
81 min
10,8 km
2,5 min i plankan (maxtest)
37 burpees (maxtest)

Alla marsutmanare – nu kör vi!

mars 1, 2010

Första mars är här.
Utanför mitt fönster snöar det.

Vi är ungefär 50 stycken som kommer kämpa tillsammans (dubbelkolla gärna igen att just du finns med i listan till höger). Peppa varandra och kör stenhårt!

I DID IT!

februari 28, 2010

Jag ville verkligen inte ut och springa idag.
Grinig och less satt jag i soffan i nästan två timmar och bara levde mig in i hur lite lust jag hade.

Så jag gnällde till sambon  för att få medhåll men han sa bara att det var väl bara att sticka ut och springa. ”Det kommer ju kännas bra sen.” Det var inte direkt det jag ville höra, jag ville höra ”Men lilla älskling, om du inte vill så måste du inte, du kan vila idag.” När jag inte fick höra det blev jag mest irriterad och drog på mig hela munderingen och bestämde mig för att tvinga mig ut en sväng.

Jag känner mig själv. Jag vet att jag ar svårt att bortse från det jag hade planerat från början. Så att tänka sig att bara sticka ut och mysjogga, fanns liksom inte. 5 jävla kilometer, tänkte jag. Det är ju skitlångt.

Men sen rullade det på ganska bra ändå. Visst, benen kändes fortfarande sådär halvglada efter alla utfall, pulsen gick upp rätt snabt, det var halt och slirigt i mina slitna Kayanos, det duggade och jag var för varmt klädd, men det var bara att bita ihop och fullfölja. Inte störa benens rytm genom att tänka negativa tankar, utan börja dela upp vändan i olika delar. Jag tänker alltid frammåt. Och i huvudet har jag redan avverkat delsträckan jag är inne på, då känns den restrerande sträckan plötsligt mycket mindre. Om jag tillexempel är inne i början av andra kilometern, så tänker mitt huvud inte att jag har knappt fyra km kvar, utan att jag bara har tre km kvar. Det funkar strålande att lura huvudet på det viset.

Det var tungt, pulsen var hög, benen var trötta och det gick i slow motion…Eller? När jag närmade mig slutet så insåg jag att jag var nära mitt pers på 5 km. 32:34. Jag ökade och sprang sista 500 metrarna med puls över 190, det bara dunkade och benen sved och jag var så TRÖTT. Kommer fram på 32:45, 11 sekunder långsammare än mina snabbaste 5 km någonsin. Inte så illa pinkat och ett helt okej maxtest-resultat inför MarsUtmaningen.

Tid: 32:45
Sträcka: 5 km
Hastighet: 9,16 km/h
Tempo: 6,33 min/km
Maxpuls: 196, 97%
Snittpuls: 169, 83%
Kaloriförbrukning: 507

Jag är rätt grym ändå.

Färgglad morgonträning med smärtade ben.

februari 26, 2010


Färgglatt ska det vara!

Idag vankades det ngon form av träning på morgonen för min stackars kropp.
Men det var inte tal om något ansträngande pass, för mina ben värkte om möjligt, än värre, idag.

Så det fick bli träning med fokus på att värma upp benen mjukt och försiktigt. Långsamt och snällt.

Satte mig smärtsamt på en cykel och trampade. 40 minuter senare var benen måhända fortfarande väldigt ömma, men lite varma i alla fall. Och tiden började bli knapp. Jag fick köra ett snabbt litet maxtest för armhävningar, enbart på knäna, det fanns inte en chans att jag skulle kunna använda benen i en sån övning. Mitt resultat är jag mycket nöjd över, även om det inte direkt mäter sig med mina 407 utfall. 34 armhävningar i sträck. Jag som knappt kunnat göra 10 i sträck i höstas.

Mina fina starka kropp, jag älskar den!

Om träningsvärk kunde döda..

februari 25, 2010

Jag har en hel del att skriva om, men just nu är det bara en sak som snurrar i mitt huvud.

MINA BEN!
Alltså, jag har stolpat runt idag på stan och fått blickar som sgat mer än ord, jag hars ett ut som om jag har något allvarligt fel i mitt rörelsemönster.

Mina ben är döda. Totalt finito. Jag har sådan träningsvärk att jag nästan gråtit i vissa nedförsbackar.

Jag älskar det.
Älskar.

Det är en sådan bitterljuv känsla på något vis.
En ”jag viker inte för något”- känsla.

Nu ska jag sova, hoppas benen känns mirakulöst fräscha imorgon, tror dock inte på det själv..

PS. Tack för alla fina, underbara kommentarer som jag fått de senaste dagarna, jaghinner inte ritkigt med att svara, men jag gör så gott jag kan. Jag vill bara att ni, allihopa, ska veta att det värmer så oerhört mycket och ni är så himla fina. Världens bästa. Tack för all kärlek ni ger mig!

PS 2. Vissa av er i MU, har lite svårt att komma på belöningar eller bra affirmationer, ni som har bestämt er belöning eller er affirmation och kan tänka er att dela med er, skicka en kommentar så ska jag försöka fixa en lista som man kan inspireras utav!

Middag när den är som godast:

februari 24, 2010

När någon annan lagat den åt en.
När jag kom hem efter en härlig, fartfylld, smärtsam (mina beeen!) ridtur, kom jag hem till detta.
Mögelostgratinerad kycklingfilé med rotsaker i ugn och ärtor. Ljuvligt gott.

Imorgon blir det en välförtjänt vilodag, med ridning och hårklippning på schemat. Kanske hinner träffa några fina vänner och  plugga lite också..

Jag har försökt sammanställa vilka som ska vara me p å MarsUtmaningen än så länge, till höger. 35 stycken har jag fått oss till hittills.
Kolla om du är med på listan, att din bloggadress, om du har en sådan, är rätt. Om du inte fins med, hojta till så fixar jag det genast, det var så många att hålla reda på!

407 utfall senare är benen ganska möra.

februari 24, 2010


(Mer gult på gymmet! Åh vad fin man är i den här underbara färgen, här en dri fit topp från Nike)

Nu har jag hämtat mig lite efter dagens maxtest.
Vad är det för dunderben jag har egentligen?
Med tanke på att de har gått och burit omkring på en nästan 30 kilo tyngre kropp, så är det kanske inte så konstigt att de har blivit väldigt starka, men ändå.

Roligt på dagens pass var att min sambo äntligen förnyat sitt Sats-kort och körde sitt premiärpass idag. Kul! Han är lite av en sån där naturbegåvning och odlar muskler som en annan odlar typ depåer (annat finare ord för fett, haha).

Efter att vi hade värmt upp i 5 minuter på roddmaksinen, så tänkte jag att det var lika bra att sätta igång med utfallen på en gång. För att ha det gjort liksom. Jag trodde att jag nog skulle klara 100 stycken. Jag har ju rätt starka ben. Så jag siktade på 150, så skulle jag få pressa ur det sista ordentligt på slutet. Efetr 80 började dte svida lite i benen och dte började kännas lite jobbigt. Men 150 gick utan värre känningar än så och jag började se möjligheten att klara 200. När 200 var nära undrade jag om jag kanske skulle orka att köra 250 på raken, då skulle jag bli sjukt nöjd. Samtidigt stod sambon och körde axlar bredvid och peppade mig och var petnoga ”Längre ner!” ”Ta i” ”Kom igen!”, det brände fint när jag närmade mig 250, men inte tillräckligt för att ge upp och nu började det bli både tungt och tråkigt (haha). Pulsen var uppe på ca 175 och benen darrade lite. Jag bestämde mig för att efetr 300 fick jag helt enkelt vara klar, men hittade inte tillräcklig utmattning i benen för att motivera mig att sluta. De sista 50 värkte riktigt ordentligt och när jag hade gjort 400 var jag så nöjd att jag inte riktigt kunde/orkade pressa mig mer än 7 stycken till. Det fann möjligtvis kapacitet till några till, men då hade tekniken fått stryka på foten och jag hade inte kunnat gå hem.

Jag föll ganska utmattad ihop på en bänk efteråt och när jag sen skulle resa mig upp, bar inte mina ben. Haha! Njut!

Resten av passet körde jag med min sambo och det blev rygg, biceps, triceps och mage.

Tid: 63 min
Maxpuls: 180, 89%
Snittpuls: 144, 71%
Kaloriförbrukning: 674

För att ge benen någon chans att forsla bort slagg, cyklade vi i 11 minuter och stretchade i 9.

Ett riktigt bra pass.

Dock så inser jag att min utmaning med 250 utfall den här månaden var väldigt snålt räknat, å andra sidan ska de 250 utfallen mer få mig att träna ben aktivt, än att vara någon etrem mängd. Jag får helt enkelt börja använda vikter när jag kör utfall framöver.

Trapporna upp till lägenheten både upp och ner, var sjukt svåra att bemästra på väg hem dock. Undrar varför?

Maxtest utfall: 407 stycken på raken!!

februari 24, 2010

JAG ÄR SÅ JÄVLA GRYM!

Hinner inte skriva mer om det just nu, ni får mer ingående detaljer senare, nu ska jag rusa till universitet.
(Rusa kommer jag inte, stappla fram, snarare.)