Tack Maria för en jättetrevlig lunch med samtal om allt från skolidrott till löpning och träningsglädje.
God sallad från Babel Deli.
Vi diskuterade bland annat hur man skulle kunna göra för att få nybörjare att börja med löpning och att inse att alla kan springa, men man måste börja utifrån sin egen nivå.
Vad tror ni?
Hur började ni som springer, att springa?
Ni som inte springer, vad beror det på?
ÄTA TRÄNA KÄMPA 
augusti 24, 2010 kl. 15:55 |
Jag tror att det är svårt att övertyga någon annan om att det är kul att jogga. Det enda man kan göra är att vara öppen med det man gör och visa det. Prata om det. I skolan avskydde jag gympa över huvudtaget. Det var sååå jäkla tråkigt. Var nog bäst i klassen på att hitta genvägar i skogen och se ut som om att jag hade joggat… men läraren såg säkert det även om jag trodde att jag lurades sååå bra.
Nu älskar jag att jogga. Det började i vintras när jag inte alls ville gå ner i vikt eller träna. Det var pest. Men jag tvingade mig att träna, bara lite, smått inga stora krav. Gick på löpbandet och tillslut blev ju det trist och sedan prövade jag att jogga 2 minuter och var död. Men.. jag gav inte upp, nötte lite i taget och nu… ska jag springa Tjejmilen om ett pra veckor. Så otroligt kul!
augusti 24, 2010 kl. 16:05 |
Jag började jogga pga jag inte tyckte powerwalken gav något. Visst jag vart andfådd och svettig men inte tillräckligt enl mig. Provad i vintras jogga på löpbandet utan krav och fann det roligt samt givande. Är inge löpexpert eller älskar det (mer än efter 😉 ) Men finner det ändå roligt och stimulerande slipar på att kunna löpa en längre sträcka utan att varva löpningen med gång. Ska nu plocka upp löpningen efter semestern och fortsätta nöta
augusti 24, 2010 kl. 16:11 |
Jag trodde faktiskt inte att jag KUNDE springa. Av den enkla anledningen lät jag bli riktigt länge! Med en viktminskning på nästan 50 kilo fick jag en hel del hudöverskott och.. fick ont när jag sprang. Men min pojkvän intalade mig att jag kunde. Och jag KAN! Och vilken frihetskänsla det är och efter att jag opererat bort huden lär det bara gå ännu bättre! 🙂
augusti 24, 2010 kl. 16:38 |
ja inte ska man tvinga in dem i skolgympan i alla fall – inte så som den ser ut idag. men skolgympan är superviktig, bara den görs på ett annat sätt!
augusti 24, 2010 kl. 16:43 |
Kan inte hålla med mer!
augusti 24, 2010 kl. 16:48 |
Jag började jogga i ett asvarmt Spanien för några år sedan. Hela historien finns här: http://landkrabba.blogg.se/2010/august/jogging.html Nu har jag precis kommit igång igen. För mig är det svåra att komma igång då jag tycker det är så j*vla jobbigt! När jag väl kommit över den tröskeln flyter det på rätt bra. Jag kan inte påstå att jag känner någon löparglädje, det är sällan jag längtar efter att jogga men jag tycker inte att det är så fruktansvärt som för några månader sen vilket jag antar är ett steg i rätt riktning!
augusti 24, 2010 kl. 19:29 |
Jag har alltid avskytt att springa. Överhuvudtaget har träning inte varit min grej alls, fram tills jag började på universitetet i Umeå. Då fick jag upp ögonen för träningen. I perioder. Dock inte springa. Aldrig det. Träningen har, fram tills våren 2010, varit något jag måste göra de tillfällen jag vill gå ner några kilo i vikt. Testade löpning förra sommaren och det var ok, men när hösten kom blev jag sjuk och lade ner. Men i våras blev det annorlunda. Jag började ett nytt jobb som, tillsammans med andra faktorer, gjorde att jag blev enormt stressad. Så stressad så att jag en dag hade fysiska symptom. Det gjorde mig väldigt rädd. Så när jag piggnat till så bestämde jag mig för att återuppta träning och pröva på att springa. Lovade mig själv att starta ut lugnt, inte pressa mig själv och inte heller bli prestationsinriktad, hur lång jag sprang eller hur snabbt. Nu försöker jag träna regelbundet tre gånger i veckan. Jag springer inte snabbt, inte långt, men det kommer säkert bli både längre och snabbare framöver, för nu tycker jag det är kul. Och framförallt, jag mår mycket bättre, både psykiskt och fysiskt. Jag kommer nog aldrig mer släppa att springa.
//Karin
augusti 24, 2010 kl. 20:56 |
Vill komma igång att springa men är för tung så har börjat med mer promenader så att knäna mår bättre.
Finns inget skönare än att springa men vill inte få mer ont i knäna mot vad jag redan har just nu pga vikten
augusti 24, 2010 kl. 21:13 |
Tävlingshuvudet fick mig att jogga järnet när vi var i motionsspåren på mellanstadiet, en fantastisk idrottslärare på högstadiet som gjorde varje idrottspass till ett rejält svettigt träningspass om man själv gav järnet lärde mig att kroppen alltid kan mer än jag själv tror och ett egenkomponerat viktminskningsprogram när vårterminen i ettan på gymnasiet började gjorde att jag snörde på mig dojjorna varannan dag och sen gick det inte att sluta. Men jag måste nog både börja och avsluta med tävlingshuvudet…
augusti 25, 2010 kl. 09:16 |
Att börja springa tar sin tid. Jag började för att jag jobbade så olika tider och att få in träning var omöjligt. Springa gör man när som helst och var som helst, ensam eller med andra.
Felet som de som säger sig inte gilla löpning gör är med all säkerhet att de börjat för hårt. Gå och småjogga i början. Det tar lite tid att komma igång.
Sen måste jag hålla med Jillian Michaels lite grand ibland, hon säger att hon hatar att träna men älskar känslan efteråt 😉 Nog är det så många gånger? Håller ni med?