Kanske älskar jag cykling redan?

Så var inte känslan de första minuterna på dagens cykeltur. Men jag har lärt mig hur jag fungerar, jag måste få hålla ett lite lugnare tempo i början, innan jag är ordentligt varm, så att jag får jobba upp pulsen innan jag börjar trycka på. Så fort pulsen kommit upp och kroppen känns varm, då känns allt tio gånger lättare och roligare. Idag hade vi en kraftig motvind och i början var jag mycket upprörd. Jävla skitvind och jävla skitcykel, tänkte jag.

Sen kom jag igång och jag märkte inte motvinden lika mycket. Jag satte fokus på varje liten backe och hade ett mantra i mitt huvud som rullade runt runt runt. ”Jag är stark. Jag är snabb. Det går lätt.” Om och om igen i takt med mina ben som pendlade runt runt. Tänk vad mycket inställningen gör, för jag kände mig helt plötsligt både stark och snabb och det gick oväntat lätt..

Många klagar på min gamla cykel, och visst funderar (tankarna blir mer och mer aktuella) även jag på att skaffa något som rullar och som inte gnisslar i nerförsbackarna. Men min cykel är tametusan rätt okej ändå, som jag far fram med den.

Vi kom fram till födelsedagsmiddagen 48 minuter senare, rätt ordentligt svettiga.

Tid: 48 min
Sträcka: 18 km
Tempo: 2:40 min/km
Hastighet: 22.5 km/h
Maxpuls: 182, 90%
Snittpuls: 151, 74%
Kaloriförbrukning: 558

Vi åt en god middag under tiden mörkret föll och min sambo som fått punka bara några hundra meter innan vi kom fram, fick löfte om att låna sin pappas hybrid på väg hem. Herregud, jag insåg att jag skulle få trycka på ordentligt, båda för att tävla mot mörkret och min sambos en aning mer lättcyklade cykel.

Vi tog den kortare vägen hem, som knappt har några backar. Skönt att slippa uppförsbackarna, men jobbigt att inte få några nerförsbackar att vila benen i. Nu var det bara att trycka på, hela tiden. Mitt baklyse har givit upp och sambon fick därför ha bakpositionen. Jag insåg två saker; jag trivs mycket bättre att bli jagad än att jaga. Jag vet att jag funkar så när jag springer också. Kommer någon om mig, så ”dör jag” men ligger jag först så orkar jag hålla tempot en aning högre. Samma sak på hemväg. Det andra jag insåg var att det är roligt att cykla. Riktigt roligt! Jag kände mig stark och snabb och det gick lätt.

Mörkret var tätt när vi kom hem en halvtimme senare, men jag kände mig rusig och glad. Vilket tempo vi haft!

Tid: 30 min
Sträcka: 12 km
Tempo: 2:30 min/km
Hastighet: 24 km/h
Maxpuls: 185, 91%
Snittpuls: 154, 76%
Kaloriförbrukning: 368

Annonser

Etiketter: ,

6 svar to “Kanske älskar jag cykling redan?”

  1. Erika Says:

    Alltså du håller ju riktigt bra tempo! Särskilt på ”den” cykeln, no offence:) Cykling verkar vara din grej!

  2. Camilla Says:

    Men… har du varit i Östhammar?! Jag jobbar ju där! Vad roligt att se en bild därifrån i din blogg. Då bor vi rätt nära då? 4 mil från Östhammar blir inte långt från Hallstavik där jag bor.

    Vilket äventyr.

  3. pernillasviktresa Says:

    Du är jätteduktig! Ska nog plocka fram hojjen i helgen också. I fjol somras cyklade jag var och varannan dag 13 km. Du cyklar betydligt mer, och det ger resultat också.

    mvh//pernilla be

  4. Träningsglädje Says:

    säger som erika!!! grymt snabb!!! hela världen är dessutom från östhammar – trodde ni alla kände varandra? 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: