Det där med självbild och kroppsuppfattning funderar jag lite på. Just nu känns min kroppsuppfattning och självbild ganska ouppdaterad, typ som hämtad från stenåldern. Jag har gått ner knappt 30 kilo och jag känner mig stundtals minst lika stor som då. Vissa dagar känner jag mig fit, stark och inte lika tjock. De dagarna har jag ofta tränat och jag känner mig mer i balans.
Men de dagar då jag upplever att mat och träning går mindre bra, följs också utav en ganska otrevlig självuppfattning.
Jag diskuterade fenomenet för några dagar sedan, hur jag känner mig lätt och mår bra, när jag går ner i vikt. När jag varje vecka ser minus på vågen, så boostar det min självbild och min kroppsuppfattning. Men så fort vågen visar ett plus eller att jag står still i vikt, så slår dte tillbaka på kroppsuppfattningen. Då kan kroppen kännas precis lika tung och oformlig som för 30 kilo sen. Trots att jag vet, rent intellektuellt, att det inte är så.
DÅ komemr min oro,en dag ska jag ju faktiskt nå min målvikt och stanna kvar där. Hur kommer jag känna mig då, när dte är meningen att jag inte ska se minus på vågen när jag väger mig? Kommer den otrevliga självbilden komma ikapp och kommer jag återigen känna mig lika stor och obekväm i min kropp som när jag vägde ca 50 kilo mer? Jag tror det. För jag tror att mina tankar och mina känslor kring mig sjlv och min kropp, inte har det minsta att göra med vad jag väger, eller hur jag ser ut. Det har att göra med min självkänsla och den blir inte bättre bara för att jag går ner i vikt. Den blir bättre om jag jobbar med den. Jag har alltid sagt att en viktnedgång måste börja inifrån. Det blir bara än mer tydligt när jag ser på mig själv och mina tankar om mig själv.
Måste jag alltid prestera minus för att vara bra, för att vara nöjd med min kropp och för att känna mig nöjd med min kropp?
Min kropp, stark, vältränad och jävligt snygg faktiskt.
Etiketter: kroppsuppfattning, mental träning, självkänsla, Viktnedgång
ÄTA TRÄNA KÄMPA 
juli 16, 2010 kl. 11:13 |
Nej, du behöver inte prestera minus på vågen resten av ditt liv för att vara nöjd med dig och din fina kropp. Du är kick-ass precis som du är, precis som du är så duktig på att påminna oss om!
Jag förstår verkligen hur du menar med att självuppfattningen är 30 kg bakom. Och ja, eftersom vi har lärt oss att koppla ihop självkänslan med vikten och utseende, så behöver det också jobb. En massa, massa jobb, nästa mer än den fysiska träningen misstänker. Just nu har jag mer trubbel med mina ätstörningar än jag haft på länge (och jag vågar äntligen erkänna högt att det är ätstörningar det faktiskt handlar om!) och jag har upptäckt att självbilden egentligen har ganska lite med vikten att göra – vikten är liksom ett symptom som blir, inte själva ”sjukdomen”.
Jag tror att det är precis som med den fysiska träningen – det gäller att aktivt försöka ändra sina destruktiva tankemönster, men på något sätt är det svårare eftersom det inte är mätbart på samma sätt. Det är uups-and downs där också – vissa veckor är svårare än andra. Och jag tror att det tar längre tid än den fysiska träningen. Men, jag tror också att jag kan klara av det, för jag älskar mig själv och min fina, starka kropp och vill kunna må bra. Och jag tror att du kan också.
Kramar!
juli 16, 2010 kl. 11:24 |
jag kan personligen dra andra paralleller till det där med att presera vs självkänska. i just detta fallet är ju viktnedgång = prestation, men det kan lika gärna vara att understimulans på jobbet, eller att inte ha ett jobb. de gånger jag varit understressad på jobbet har jag också känt mig rätt så dålig, att jag inte kan något eller vill något. jag tror att vår självbild har att göra med prestationer = vad vi gör och utför. kanske måste du hitta andra sätt att prestera på i framtiden. när du nått den vikt du är nöjd med kanske fokus handlar mer om andra fysiska utmaningar – eller andra utmaningar överhuvudtaget! jag gillar dessa ord av magik.se by the way: Mår man bra på grund av att saker är bra i livet, eller verkar saker i livet bra på grund av att man redan mår bra?
juli 16, 2010 kl. 12:31 |
Jag förstår precis hur du menar, känner igen mig. Men att läsa det när det är någon annans tankar får man lättare perspektiv. Det är inte lätt med självbild!
juli 16, 2010 kl. 12:33 |
Åh vad jag verkligen förstår vad du menar. Det där med att så fort ett plus på vågen, än om bara 2hg så känner jag mig skitfet och som världens största. Särskilt när jag ätit onyttigt och är svullen efteråt. Absolut ingenting från garderoben ser bra ut och jag ser bara gravid ut i allt – enligt mig.
Det där med kroppsuppfattningen av hjärnan tror jag tar åratal. Den kommer inte förändras i takt med viktnedgången som också säger, utan den kommer nog säkert ta tre gånger så lång tid. Det är så mycket mer än bara vikt allting handlar om. Jag gillar dina tanke-inlägg för det får också mig att reflektera. Och att kommentera blir nog också en hel del som att diskutera lite med mig själv offentligt ^^
juli 16, 2010 kl. 12:52 |
Hej
Förstår vad du menar, var exakt likadan innan. Om vågen hade gått upp 0,1kg var det betydligt jobbigare att träna på morgonen och jag kände mig jättefet… Tror att det är viktigt att ta det långsamt och ta sig tid till mentala återkopplingar under viktnedgången. Själv gick jag rätt så snabbt ned i vikt och sedan under en pressad tid i mitt liv så tog jag ”kontrollen” över maten och träningen lite väl maniskt och utvecklade en ätstörning. Har alltid gillat din blogg för den andas av en sundhetsprincip. Försöker själv att hitta tillbaka till en sund vikt och gå upp några kilo.
Kram Sara
juli 16, 2010 kl. 19:49 |
Jag bara sitter och nickar, känner igen mig så väl.
Men du har medvetenhet, som inte jag hade när jag på 90talet gick ner till drömvikten.
Det handlar om Lycka och självkänsla och det vet jag att du har så jag vet att du kommer och klara dig. Alla har dåliga dagar, vare sig man är normalviktig eller lite större.
Du kommer ju oxå få värdefulla verktyg att använda i livet, när du börjar plugga i höst 🙂
juli 16, 2010 kl. 21:26 |
man får ju hela tiden nya utmaningar att klara av. När du är klar med utmaning: fixa vikten, hittar du på något annat som känns viktigt då. alltså kommer du inte alltid leta efter minus på vågen utan leta efter att uppnå det nya målet ( som antagligen inte alls har att göra med vikt eftersom du redan är klar med det då)
men kom ihåg – du är ju GRYM!
strukturera och planera tycker jag är A och O för att komma fram till mina mål.
juli 17, 2010 kl. 12:50 |
När du nått ditt mål, då sätter du nya mål. Mål som inte alls måste handla om din kropp eller form, men vissa människor måste ha mål att jobba mot. Så länge du har vettiga mål att jobba mot så tror jag att det löser sig 🙂
Du är, som tidigare sagt, kick-ass.
Alla har vi bra och dåliga dagar, det gäller att acceptera de dåliga dagarna också. Det ingår.
juli 17, 2010 kl. 17:21 |
Visst är självbilden märklig?! Förra våren hade jag gått ner 30 kg men kände mig nästan större då än när jag vägde mer… På nåt sätt kände jag att ”kraven” på en smal kropp ökade när jag fick bort de största valkarna. Detta gjorde dock att jag gick upp 20 kg på ett år. Easy come easy go…. Hade jag varit mentalt nöjd då hade jag nog stannat i vikt istället för att balla ur fullständigt. Jag tror att det är väl så viktigt att jobba med det mentala såväl som det kroppsliga.
Tack för en inspirerande blogg förresten.
juli 21, 2010 kl. 15:40 |
Jag känner exakt igen mig i det du skriver. Jag har mått mitt stora viktmål och har gått ner 50 kg. Jag ska inte säga att jag är lika missnöjd som jag var när jag vägde 130, för det är jag inte. Men jag var nog fasen nöjdare när jag vägde 100 på flera sätt. Det handlar förstås om min självbild.
Kraven höjs hela tiden. Det som tynger mig nu är att jag inte har en fitnesskropp bara för att jag gick ner alla kilon – och det visste jag väl egenltigen också att jag inte skulle få.
Visst är man bra som man är, våra kroppar är fantastiska. Men jag är ärlig mot mig själv och jag VILL ha en fitnesskropp, så jag tänker ta mig fan skaffa en! Så min kamp fortsätter, fast i en annan riktning.