Underbar morgonpromenad med utsikt deluxe.

Jag är så glad att jag fick så mycket trevligt mentalt sällskap på min morgonpromenad imorse. Jag hoppas er promenad var lika vacker, härlig och spännande som min.

Jag vandrade först genom vår lilla by här, svängde höger där jag igår svängde vänster, kom längre och längre bort, högre och högre upp. Bebyggelsen glesnade av, den lilla asfaltsvägen blev en snirklig och dammig grusväg. Värmen var otrolig. Till slut mynnade den dammiga grusvägen ut i ingenting. Eller jo, förresten, en liten, snårig stig! Mitt lokalsinne sa att jag borde kunna göra det igen, det jag lyckades med igår, att gå runt och slippa vända om.

Solen speglade sig vackert i havet nedanför mig och jag gick med ett litet stup på vänster sida på en liten brant stig. Vågorna smekte klipporna där nere och havet var sådär turkost som det aldrig blir hemma i Sverige. Morgonen var ljuvlig och ensamheten kändes fridfull och lite magisk.

Pulsen gick upp i rekordfart när jag tog mig uppför den brantaste stigningen på det lilla ”berget” och sen kunde jag blicka ut över en udde och hade hav på tre sidor av fyra möjliga, om mig.

När jag var där högst uppe på krönet insåg jag dock att stigen tog tvärt slut i något som liknande ett hav med blåbärsris (fast mer grekiskt, och taggigare). Långt bort såg jag ett torn jag kände igen. Dessvärre visste jag att det tornet tillhörde ett hus som omgärdas av en stor hög mur och med svarta gallerigrindar. Det är väl något av ett lyxhus med egen privat väg. Jag, som vägrar vända om, såg detta dock inte som ett oöverkomligt problem, igår hade nämligen grindarna stått öppna när jag hade utforksat vad just den vägen ledde. kanske kunde jag smita igenom deras privata gårdsplan och ner till byn den vägen? För, jag är ju en stark motståndare till att vända tillbaka.

Så jag började irra igenom taggigt ris, kände mig helt plötsligt som om jag var ute på äventyr. Jag klättrade öve rlåga stenmurar och tänkte på giftiga ormar. Ko närmar eoch närmare huset och helt plötsligt fanns där en liten liten stig igen. Stigen utvecklades till en smal gång, som gick mellan två stenmurar, som gömde olivträd. En katt satt blickstill och såg mig passera. Huset stod där ståtligt, som ett minislott med sina torn och en hund började skälla på andra sidan muren. På lätta snabba steg tog jag mig snabbt till infarten till huset, ute genom, de fortfarande öppna grindarna och ner på den privata uppfartsvägen och pustade ut.

Knallade den sista biten hem med ett stort leende på läpparna. Glad och tacksam över en fantastisk start på en fantastisk dag. Ett litet äventyr i vardagen.

Imorgon kör jag igen, om det nu är någon som orkar upp imorgonbitti, så är jag glad för allt sällskap jag kan få!

Annonser

Etiketter: , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: