Livet, kort och gott.

Förutom att gå på spännanade morgonpromenader, så blir det inte så mycket fysisk aktivitet här i Grekland, våra sista dagar. På måndag landar planet i Sverige, som jag har hört också smittats av sommarvärme. Då längtar jag efter ordentlig träning igen.

På foten känns ingen skillnad, sen jag slutade springa. Den är liksom som den är. Ibland ömmar den lite, men för det mesta känns den okej. Men jag saknar löpningen något otroligt. Jag måste få börja springa igen, men jag vill inte riskera att få än mer problem med min fot. Det är svårt det där, att leva i nuet, när vissa saker kräver tålamod och planering. Tänk vad mycket Greklands-löpning jag har gått miste om? Å andra sidan, tänk vad mycket annat härligt, jag har ”vunnit”, yoga i kalkstensgrotta, bara för att nämna en sak. Hur var det nu med att fokusera på det jag har i mitt liv och inte det som jag för ögonblicket inte har?

Jag längtar hem, jag brukar inte längta hem när jag är ute och reser. Men tidigare kanske jag har sluppit jobbig sjukhusvistelse? Tidigare kanske jag inte lämnat en underbar sambo hemma? Tidigare kanske jag helt enkelt haft ett större behov av total frihet, inget ansvar, inga rutiner, inga krav. Tidigare kanske jag hade ett bättre liv när jag var ute och reste, än när jag var hemma? Vad det än kan bero på, så känns det härligt att längta hem. Att längta efter mina vänner, min familj, min kärlek, mina hästar, mitt lilla hus på landet, mitt Stockholm, mitt gym, mitt hem, mitt liv.

Något jag inte längtar så mycket efter, är vågen. Jag började ju den här resan väldigt bra, kände mig lätt och helt övertygad om att det skulle bli kul att ställa sig på vågen efter tre veckor i solen. Sen kom den där sjukhusvistelsen och mattan drogs lite undan, under fötterna på mig. Men jag har INGEN ångest över att det blev lite obalans med matintag/motion då. Det är så livet är ibland, det är helt okej. Jag känner mig inte helt repad än, mentalt, efter de fem dygnen med ganska stora känslostormar. Det suger hela tiden i magen. Vill ha, vill äta, vill ha något för känslorna och händerna att fokusera på. Jag försöker lirka, försöker tänka åt ett annat håll. Ibland går det att stå emot helt, ibland lyckas jag lura mig själv och äter mängder med frukt. Visst, rent viktmässigt, är det bättre att äta ett kilo (typ) vattenmelon, än ett kilo (typ) glass. Men det är samma ”monster” jag matar.

Jag tänker inte ha ångest över det heller. Jag försöker anamma en mer kärleksfull och ödmjuk approach till mig själv och mina små fel, brister, snedsteg och misstag. Tänk hur många gånger jag har haft ångest över helt onödiga saker. Som såhär några år, månader, veckor efteråt känns helt obetydliga. Det kanske inte får mig att rasa i vikt, men jag måste ju älska mig själv på vägen ner också.

Jag sitter här på altanen och skriver det här. Klockan är tio på kvällen. Ur poolbarens högtalare spelas lugn, mjuk musik och poolen lyser blå framför mig och jag har tänt ett myggljus på altanbordet. Kanske är det därför jag drabbas av den här känslan så starkt just nu, just idag. Nostalgi, sentimentalitet, lugn, gråtmildhet, lugn och kärlek, i en salig röra. Kanske är det därför jag skriver ett alldeles för långt blogginlägg och allt och ingenting, en lördagkväll. Livet är liksom för kort för att låta bli.