Hej jag heter Ella, jag är modig.

Det är så underbart att vara utanför sjukhuset igen. Tillbaka i livet, sort of.

Jag har lite svårt att blogga och vara ute på nätet, så det blir en del mobilbloggande = jag har extra svårt att läsa/svara på kommentarer. Ni har skrivit så mycket intressant och det finns så många nya (för mig) viktbloggar här, som jag vill gå igenom och så många tankar kring ”nyttig mat” som jag gärna vill bolla lite. Men ni får ha lite tålamod med mig.


Bilden har egentligen inget med texten att göra, men såhär glada var vi på midsommarafton, min syster och jag.

Försöker fylla dagarna med så mycket semesterkänsla, som det bara går med en nyopererad syster. Mitt i allt, hinner jag tänka en hel del också. Idag råkade jag lifta in till stan (för att köpa apoteksprylar och fixa pengar) med en halvnaken grek. Jag hade liksom tänkt ta bussen och så stannade han och frågade om jag skulle åka med. Varför berättar jag det här? Jo, när jag satt där i bilen tänkte jag på mig själv och jag tänkte på människor runt omkring mig. Sen när jag hade krånglat mig runt i den stora staden, efter att ha blivit avsläppt någonstans mitt ute i ingenstans och fått leta mig in till centrum, pratat grekiska med ett helt gäng personer för att hitta rätt och försökt ignorera alla som stirrar på en, på den här ön semestrar bara greker och inte många turister. (När jag kollade upp ön på nätet, stod det just ordagrant att det här är en ö, då man som turist verkligen känner sig uttittad. Check.) Då tänkte jag på mig själv igen.


Jag tänkte på saker jag gör, saker jag gjort och saker jag har bestämt mig för att göra. Hur orättvist jag ibland ser på mig själv.  Jag tänkte på att jag ofta ser mig själv som osäker, osäker inför situationer jag inte känner mig helt trygg med. Som att komma på en fest och bara känna en person. Som att stå omringad av läkare som pratar på ett annat språk och som får min lillasyster att gråta genom att hantera henne respektlöst och vara tvungen att stå upp för henne. Att ta kontakt med andra personer, när man är helt ensam på ett nytt ställe. Att säga ifrån när någon gör fel gentemot mig eller när någon gör fel gentemot någon annan. Att gå in på ett apotek och ställa ägaren till svars för två oskyldiga hundars skull och nästan åka på stryk. Jag ser mig själv som osäker och mindre stark, för att jag under alla situationerna ovan, känner mig livrädd.

Vad jag inte tänker på, är att jag må vara hur rädd som helst, men jag gör det. Jag har gjort allt det, hur rädd jag än varit. Jag har varit ute och rest ensam ett halvår och hur blyg jag än intalat mig att jag är i helt nya sällskap, fick jag på alla nya ställen, nya vänner. Jag har sagt ifrån i situationer då jag egentligen inte vågat. Jag har hamnat på platser där jag inte talar språket, där jag inte känner någon och där jag inte vet hur jag ska ta mig hem, och jag har klarat det. Jag har sagt ifrån när det har blivit fel. Jag har försvarat min syster. Jag har stått där, fullkomligt livrädd och ändå gjort det.

Det gör mig inte osäker. Det gör mig modig.

Annonser

Etiketter: , ,

3 svar to “Hej jag heter Ella, jag är modig.”

  1. Pärlan Says:

    Du är SJUKT modig! 🙂

  2. JoHo Says:

    MYCKET modig!!

  3. Miranda Says:

    Ella du är otroligt tuff och modig. Försök komma ihåg det, för det är du verkligen 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: