Tanke innan morgonspinning: ”Jag hatar det här.”

Imorse var jag inte game.
Imorse hade jag ingen som helst lust att genomföra det inplanerade spnningpasset.
Jag våndades, först i sängen, klockan var sex, 45 minuter senare skulle passet starta, sedan inne på toaletten. Kroppen var trött och faktiskt inte glad över den förlorade sömnen.

Jag kom på många bra anledningar till att faktiskt strunta i spinningen. Ett huvudskäl var att jag inte hade lust. Det kändes inte roligt, glädjefyllt. Jag kände mest ångest inför passet. Man ska inte känna ångest inför sin träning. Å andra sidan ville jag sätta lite självdiciplin på pränt. Jag ville inte ge efter för känslan som gjorde att jag tryckte på snooze förra veckan, olusten. Dessutom had ejag lovat en vän att köra spinning med honom.

Så jag tog mig dit.

Jag önskar att jag kunde säga att alla mina negativa känslor jag hade inför passet, skulle spolas bort av ren och skär träningsglädje när jag väl fick sätta igång. Men inte. Jag kände på en gång, att kroppen inte blev direkt gladare när jag väl började trampa. Dte gick inte att komma upp i varesig tempo eller puls, det var bara sjukt jobbigt, sjukt mentalt tungt och ren plåga. Jag hade ingen inre kraft att bita ihop och köra och körde på halvfart hela passet igenom. Min kompis såg jag inte röken av, han tog en sovmorgon och jag var allmänt bitter när jag kände att livet var elakt mot mig och kroppen var arg på mig för att jag inte gav den tillräckligt mycket sömn.

Dessutom tog batteriet på min pulssändare slut, så jag kunde inte peppa mig med lite siffror.

Stackars mig.

Efter spinningen klämde jag tre minuter i plankan, på knä och 40 armhävningar. Men humöret var halvbra, hungern var stor, kroppen var trött. Så jag  satte frukosten som första prio och nöjde mig med vetskapen att det är okej att ha skitdåliga träningspass ibland. Vad jag lär mig av detta? Att vänta med morgonspinningen (kanske testa morgonlöpning?) ett tag tills jag känner att jag har lust, aldrig morgonträna efter en natt med lite sömn och när kroppen känns väldigt sliten och att lyssna lite mer på glädjen. Sen lärde jag mig också att min självdiciplin är stark och den behöver jag inte oroa mig för.

Trots allt lyckades jag klämma fram ett litet leende efteråt.

Etiketter: armhävningar, morgonträning, MU, plankan, spinning, Träning