Tack kroppen, för att du alltid ställer upp.

Idag får jag nog medge att den fysiska träningen mest fick syftet att träna huvudet istället för kroppen.
Huvudet var nämligen inte villigt alls.
Jag vred och vände på mig, rent psykiskt. Kroppen var inte sådär superpå, men som alltid med min fina, starka snälla kropp, så ställer dne upp när jag ber den. Trots dålig matplanering med en middag för nära inpå träningen (blä).

Men huvudet, det led verkligen, huvudet ville inte ställa upp, huvudet ville ha vila en dag till.  Egentligen ville nog huvudet ha vila så att det skulle kunna tycka synd om sig själv, en dag till, inte för att det behövde vila.

Någonstans kom en vilja in och sa att passet var bokat och det var för sent att boka av och till gymmet ska du! I värsta fall så får du ge upp, men inte förrän du har åkt dit, gått till passet och försökt.

Crosstraining 55 min stod det på lappen. Ingen mesträning. Inget utrymme för att ”jag kan ju ta det lugnt och bara känna efter”. Nej. Tydliga hårda övningar. Tydliga direktiv.

Huvudet var negativt, kroppen hade magen full med mat, men protesterade inte. Kanske fick jag inte den yttersta prestationen från min kropp. Men den ställde upp, den gav mig precis det jag bad om. Den gav inte upp, den böjdes inte för lite mjölksyra eller värjde sig infför tunga övningar. Nej, den bara gjorde. Från djupa benböj, armhävningar, crunches på boll, saxhopp, plankan med vikt som ska förflyttas runt bålen, magrotation, springt med armhävning, bicepscurl, liggande tricepspress mot pannan, höga knän till slutligen stående rodd.

Killen som körde stationerna samtidigt som mig, gav hela tiden upp. Min kropp bara fortsatte. Tempot var inte fantastiskt, pulsen var inte hög, kroppen bara utförde. Huvudet däremot hade svårt att peppa, svårt att tänka ”öööka!” Så kroppen gjorde det huvudet bad om, men det blev ingen fantastisk högpuls-känsla. Däremot kände jag mig oförskämt stark. Jag kände lite ”Kom igen, ge mig något riktigt vidrigt jobbigt!” Allt var liksom lagom jobbigt.

Efter passet var jag jätteglad att jag tagit mig iväg. Jättenöjd med min insats. Inte lyrisk, inte hög på endorfiner, utan nöjd och glad över mitt beslut att tvinga mig.

Träning är rolig och träning ska vara rolig, det tycker jag verkligen. Men träning är inte alltid och inte bara roligt. Ibland är det sjukt jobbigt, ibland är det vidrigt, ibland är det det sista man vill. Men att ändå utföra, det ger så oerhört mycket mer än att inte genomföra.

Tid: 55 min
Maxpuls: 186, 92%
Snittpuls: 153, 75%
Kaloriförbrukning: 575

Annonser

Etiketter: , , ,

4 svar to “Tack kroppen, för att du alltid ställer upp.”

  1. Running girl Says:

    Du är verkligen helt grym! Jag skulle gärna ha dig som PT. Jag tror du skulle kunna piska iväg vem som helst till gymmet. 🙂

    • ÄtaTränaKämpa Says:

      Haha 😀
      Kanske ska satsa på att vara ivägpiskare, men jo, jag har nog en viss talang att inte acceptera ursäkter särskilt ofta. För dte mest är dte bra, man blir mentalt stark av att klara sådant man inte trodde/ville från början. Ibland blir dte mest tröttsamt och jag undrar lite vad det är jag försöker bevisa, för vem. Men som sagt, för det mest är det grymt bra 😀

  2. Pärlan Says:

    Det var sjukt bra av dig att komma iväg! Och pulsen var ju ändå rätt hög! =)

  3. Dessi Says:

    Det är sällan man ångrar sig när man tränat! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: