Att ”träna” i Egypten.

Varför valde vi ett hotell utan gym? Varför valde vi ett hotell utan gym? Varför..

(Höga knän på rummet, oerhört smickrande bild..)

Den frågan har jag flertalet gånger frågat mig själv de senaste fyra dagarna. Inte helt enkelt att få svar på, dock. Men faktum kvarstår, hotellet har inget gym. Vad göra? Man får försöka göra det bästa av situationen helt enkelt.

Jag har problem med värme. Inte problem som i att jag ogillar värme, jag älskar värme, jag har bara lite problem att hantera den. Att aktivera mig i stekande sol går alltså bort. Huvudvärk brukar vara det första problemet vid sådana försök.

Istället har jag tänkt vänta på att solen blir lite mindre stark = det blir becksvart samtidigt.
Jag skulel inte kalla mig för feg, men att springa omkring på okända bilvägar, i en öde öknen, i mörkret, lockar inte direkt. Hotellet ligge rnämligen vid havet, helt öde, omgärdat utav öknen på alla sidor. Grejt.

Första passet fick således bli et ”panikpass” inne på rummet. Alla klassiker var inräknade, såsom höga knän, armhävningar burpees, sidoplakan, utfall. 20 minuter lite drygt och svettigt blev det. Bra!

Andra passet fick istället bli en cykeltur. På hotellet stoltserar de med att d ehar mountainbikes att hyra ut. Om man känenr för att cykla upp till bergen elelr någon liknanade. Varför inte? Jag, syrran och hennes kille hyrde tre cyklar och insåg inte vårt misstag förrän vi kommer ner till cyklarna och ser tre, ganska risiga ”moutainbikes ” (made in China), som såg ut att vara inställda för ett gäng dvärgar. Inte gick sadel/styre att ändra höjd på heller. Grejt. Den enda cykeln som såg något okej ut, hade punka.

Det är så härligt att hoppa upp på en cykel och inse att den inte ens rulalr självmant i nerförsbacke, att ens knän kommer högre upp än styret när man cyklar och att hela cykeln har ett obehagligt ljud när den åker frammåt. Pedalerna vickade och styret var snett. Satt man ner var dte sjukt jobbbigt för benen och man kom ingenstans, försökte man ställa sig upp nådde man inte ner till styret och det kändes som om cykeln skulel välta vilken sekund som helst. Dte var en fars!

Jag med den största cykeln…

5 kilometer tog vi oss, det tog 50 minuter, ett gråanfall (min syster), ett utbrott (jag) en ångestattack (min syster) och ett cykelbyte (jag och min syster). Solen hade gått ner, det var becksvart och vi ”genade genom öknen” på väg hem. Vilket äventyr va?

En trogen kamrat..

Svettigt var det, herregud!

Etiketter: burpees, cykling, JoNU, Träning