Idag brottas två tankar i min skalle:

Min mensvärk och den här svullna kroppen anser inte att jag ska träna.
Den anser att jag ska sjunka djupare ner i soffan och tycka lite synd om mig själv (?!?) efter igår.
Det känns som en klassisk enkel utväg ”Åh, jag är ett offer, det är så synd om mig som åt massvis med ciabatta igår och då är det lika bra att jag gräver ner mig och straffar mig med lite ångest och låter livet passera helt likiltigt. Buhu.”

Den mer ”friska” delen av mitt huvud säger att ”Jaha, du åt lite ciabatta igår. Get over it and get back on track! Sluta gnälla, du är inget jävla offer.”

Och ja, jag lyssnar på den friska sidan idag. Inget gnäll, ingen ångest, inget ”Jag är så värdelös och därför är jag inte värd mer än att ligga här och tycka synd om mig själv. För jag kan inte ta ansvar för saker som händer mig eller göra något åt saken. Jag är ett offer.”

Nej, idag är jag stark. Det är det som är så härligt.
Jag är stark. Jag kan. Jag vill.
Jag gör.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: