Rekord på milen!

För det första: Jag är så jävla duktig!

Jag försökte komma på så erhört många ursäkter när jag var på väg till milspåret. Allt ifrån att jag inte kände mig bra i UVIn (vilket iofs var sant) till att mitt ena knä värkte lite (gick över efter fem minuter). Dessutom regnade det och jag hade bara satt på mig ett funktionslinne, jag var övertygad att jag skulle frysa ihjäl (även det gick över efter de första minutrarna, haha!).

Första biten fick jag joba med mina ursäkter. ”Räcker det inte att ta femman?” eller eftersom min urinblåsa gjorde oerhört ont så försökte jag med ”Det kanske var en dum idé att träna idag när jag inte är riktigt bra än”, trots att jag mycket väl visste att jag inte var sjuk, bara kände av lite sviter av UVIn som var på väg bort.

Nåja, många ursäkter flimrade i min skalle, men en sak med mig som jag är stolt över är att jag är väldigt ”headstrong”. Jag tror attd te har at göra med att jag inte tycer om att missyckas för dte automatiskt skulel innebära att jag är misslyckad (inte helt sut jag vet, jag jobbar aktivt på det!). har jag bestämt mig för något så genomför jag med andra ord. Och nu hade jag bestämt mig för den där gudsförgätna milen i det där gudsförgätna terrängspåret och så fick det bli.

Sen rullade det på ganska bra. Det är backar i det där spåret. Ordentligt långa, sega backar. Sist jag sprang där grät jag i flera av dem. I flera!

Efter att ha uthärdat många långa sega uppförsbackar i sex kilometer, så kom något av en vägg mot mig. En lång neverending uppförsbacke efter en lång platt sträcka. Jag hade ingen energi och benen kändes som stockar. Men jag tillät mig helt enkelt att dra ner på farten till att nästan nöta på stället och den långa kilometern med bara backar gick bra! Helt plötsligt komme rman i i andra andningen och då har man mer energi, mer styrka att pressa med. Så ser man plötsligt 7 km märket och då har man bara 3 km kvar.

Det finns inget skönare än att ha klarat sista uppförsbacken innan mål och sedan ha en schysst nerförsbacke och få till en härlig spurt inför målgången. Jag stretchade lite och var så oerhört nöjd och stolt över mig själv efetrsom jag dels sprang den här terrängmilen 1 minut snabbare än Tjejmilen, som är på en flack bana, dels sprang den på drygt en minut snabbare än jag sprang den på förra gången, då jag hade sprungit mycket mer innan samt hade mycket högre snittpuls. Dels så innebär det att det är den snabbaste mil jag någonsin sprungit!
Hurra!

Tid: 76 min
Sträcka: 10 km
Hastighet: 7,89 km/h
Tempo: 07:36 min/km
Maxpuls: 192
Snittpuls: 176
Kaloriförbrukning: 1016

Ett riktigt bra avslut på veckan!